Jag är en tjej på 13 år som mår väldigt dåligt för att min mamma ligger på psyket.. Det känns som jag har ett stort tryck inom mig som bara växer och växer och hotar med att bli för starkt för att jag ska orka.. Skolsköterskan och kurratorn vill att jag ska prata med dom men jag kan inte har blivit sviken för många gånger för att våga lita på någon.. Dom är även oroliga för mig för att jag går ner så otroligt fort! Men jag fattar inte varför dom bryr sig jag är ju inte direkt smla.. jag är jättefet.. Min mamma är deperimerad och jag tror att det är mitt fel! Jag vet inte vad jag ska göra men orkar snart inte längre.. Dom två senaste veckorna har jag ständigt haft självmordstankar.. Men jag har skärt mig istället det känns så otroligt bra.. Jag vet inte vad jag ska göra snälla hjälp mig!!! ps. min Mamma har vatt på psyket i 3 månader och jag har inte pratat med nån!

---

SVAR

Att vara 13 och vara utan sin mamma så länge som 3 månader är svårt för vem som helst. Att ens mamma dessutom mår så dåligt att hon behöver psykiatrisk behandling gör det ännu svårare.
Mitt råd är att du antar erbjudandet från skolsköterskan och skolkuratorn även om det känns vanskligt. När någon anhörig blir psykiskt sjuk är det jobbigt för alla i familjen, och då behöver man hjälp, och särskilt gäller det här när man är ung. En av anledningarna till att man behöver hjälp särskilt när man är ung, är just det du själv tar upp, nämligen att många barn till psykiskt sjuka föräldrar tar på sig skulden. Dom tänker/tror ofta att det är något dom har gjort som orsakat sjukdomen. "Hade jag bara varit lite snällare, sötare, duktigare, vackrare osv, osv så hade inte mamma/pappa blivit sjuk."
Just den typen av tankar är oerhört svåra att bära och ger en skuld som kan leda till att man skadar sig själv eller helt enkelt börjar att hata sig själv.

Men det här att man själv skulle kunna orsaka en depression tex hos en förälder stämmer inte. En depression har sin grund i den sjuka personens inre och är alltså inget som någon utanför kan orsaka. Det finns förvisso depressioner som utlöses av speciella händelser, men då pratar jag om verkliga krishändelse som tex en trafikolycka, eller något annat mer dramatiskt.

Så, det jag vill säga till dig är att du inte har någon skuld i din mammas sjukdom även om det kan kännas så för dig. Och det bästa du kan göra för din mamma är att se till att själv må så bra du kan, och för att klara det i ett sådant här svårt läge, så behöver du hjälp. Min förhoppning är därför att du ska besluta dig för att ge skolsköterskan och skolkuratorn en chans att hjälpa dig. För som läget är nu har du inget att förlora på det, eller hur?