Frågor och svar om att gå i samtalsbehandling

7 Dec 2003, 07:42 137
Tjej, 0 år
Question


Hej!
Jag har skrivit hit förut eftersom jag funderar på självmord. Jag vet att jag kanske behöver hjälp, och jag känner att jag är väldigt nära att våga göra det, för jag vill ju inte dö. Men jag kan bara inte...jag står inte ut med tanken på att min mamma skulle få reda på hur dåligt jag mår. Du svarade förut att min mamma inte skulle vilja att jag tog livet av mig när hon hade kunnat hjälpa mig. Men jag vill verkligen inte berätta för henne, det är därför jag bara drar ut på att gå till skolans kurator. För visst är det helt omöjligt för mig att kunna gå hos en psykolog (regelbundet) utan att mamma får reda på det? Om jag går till skolans kurator och berättar att jag mår jättedåligt och har självmordtankar, vad kommer hon att göra då (kuratorn alltså)? Tänk om hon bara säger att alla känner så eller att det bara är stress...

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Nej, med allra största sannolikhet kommer inte kuratorn svara så, utan istället kommer han/hon att ta det på allvar och hjälpa dig med att hitta andra vägar.
När det sedan gäller det här med att gå till en psykolog utan att din mamma får veta det, så finns det stora möjligheter till det. Generellt så berättar man inte för föräldrarna om det inte gäller mindre barn, och enda undantaget från detta är om det finns en akut fara för patientens liv och hälsa (eller fara för annans liv och hälsa). Att fundera på självmord behöver inte i sig innebära att man med automatik kontaktar föräldrarna. Många bär på sådana tankar och så länge som behandlaren känner att man kommer framåt i arbetet och faran för självmord inte är akut så fortsätter man oftast att arbeta utan att bryta tystnadsplikten.

Mitt råd till dig är att du vänder dig till en psykolog då dom generellt har mer kunskap kring hur man behandlar den här typen av känslor du bär på. Psykologer kan du hitta inom öppevårdspsykiatrin (barn-, och ungdom om du är under 18 år) och ibland har dom även psykologer på Ungdomsmottagningen. Det som kan tala för att du först ska vända dig till en kuratorn är att det många gånger kan vara lättare att få tid och komma i kontakt med en kurator. Tex så har du ju kurator på skolan och det kan därför kännas enklare att börja där än att vända sig till tex psykiatrin. En kurator har stora möjligheter att hjälpa dig att hantera dina problem och skulle det med tiden visa sig att du ändå behöver psykologhjälp kan kuratorn hjälpa till att ordna det och finnas där som ett stöd även då, vilket kan kännas tryggt. Så, som läget är nu blir jag glad om du klarar av att ta steget och vända dig till NÅGON, oavsett vem. Och var då inte rädd för att berätta om din oro inför att din mamma ska få veta, för som behandlare försöker man ta hänsyn till detta så långt det bara går, och i dom fall man ändå känner sig tvingad att kontakta föräldrarna så försöker man prata med barnet/ungdomen först och diskutera det så det inte bara sker bakom ryggen.
Men som jag sade i början så är det vid akuta lägen som man bryter tystnadsplikten, varför det alltså finns stora möjligheter för dig att gå till tex en psykolog regelbundet utan att din mamma får veta. Så, ta steget och ge dig själv chansen att komma ur det här du hamnat i, och var alltså inte rädd för att berätta för den du träffar om din oro för att din mamma ska få veta, så får du direkt höra hur han/hon ser på saken.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar