Frågor och svar om bror

8 Oct 2000, 00:00 165
Svar
Bo Westholm
Psykolog

Utan att veta någonting om vem det är som har dött eller hur länge sedan detta var, kommer jag här att ta fasta på ett perspektiv som mer handlar om vad som händer när man sörjer någon närstående som dött. Det finns några olika faser som så gott som alla går igenom även om det tar olika lång tid för olika personer som drabbats av ett dödsfall i familjen. Det kan också se ganska olika ut beroende på vilken relation man hade med den personen som nu är död. Och sedan är det ju också stor skillnad i hur familjer som helhet hanterar det här med döden. Vissa pratar mycket om det med varandra, emedan andra har svårt att prata överhuvudtaget. Men bortsett från detta så finns det vissa gemensamma drag som kanske kan vara till hjälp för dig att känna dig. Och kom ihåg att det finns inget FEL sätt att sörja på. Vissa gråter t ex mycket, emedan andra inte gråter alls, när vi pratar om sorg finns det inga rätt och fel. Man ska göra som det känns bäst för en själv. Eftersom sorg är en så stark känsla vet jag dock att många människor som sörjer ibland har svårt att känna igen sig själva, och även stundtals känner att de är så ensamma eftersom ingen kan förstå hur det egentligen är att förlora en förälder, syster, bror eller annan släkting. Den känslan av ensamhet, och att ingen förstår, eller har upplevt samma som en själv kan ibland vara nästan lika plågsam som sorgen själv. Därför skall jag nu tala lite allmänt om vad som händer när en människa sörjer och förhoppningsvis kan du se att det som du upplever i din sorg varken är något konstigt eller avvikande, vilket kanske gör att du med tiden kan snacka med andra som har råkat ut för samma sak.

Att en människa som stått dig nära inte längre finns kvar i livet, är en psykologisk chock som under en längre tid kommer att kretsa kring en oerhörd saknad där du gång på gång blir påmind om tomheten efter den som dött. Minnen av den som dött kommer att dyka upp i ditt huvud sannolikt ständigt och jämt. Minnen som till att börja med kan bli fruktansvärt ansträngande och leda till att du varken ser någon mening eller rättvisa med livet. Dom här minnena gör för de flesta bara gör ont, åtminstone under den första tiden efter dödsfallet, för att dom sätter fart på saknaden efter den familjemedlemmen som dött. Och här är det bra om man inte är rädd för att prata med varandra inom familjen. Det är annars alltför vanligt att man är rädd att prata för mycket om sin sorg med dom andra i familjen, därför att man tror att det bara blir värre då. Tvärtom är det psykologiskt alltid så att det i längden blir bättre om man kan prata med varandra inom familjen även om det kanske blir jobbigare till att börja med. Klarar man av att prata med varandra kan man ha ett starkt stöd i varandra genom att man blir flera som delar upplevelsen. Man får också snabbare en chans att komma igång med det nödvändiga psykologiska sorgearbetet som kommer att ge en stabilare grund för att kunna leva vidare och vårda minnet av den förlorade familjemedlemmen.

Efter en tid kommer minnena att bli lite mindre smärtsamma, och saknaden efter personen ifråga kommer inte att vara centrum hela tiden. Och då kommer man in i en ny psykologisk fas där det är viktigt att man klarar av att liksom släppa taget om den första och mest intensiva sorgereaktionen. Att klara av att gå vidare i livet utan att känna skuld inför familjemedlemmen som inte får vara med längre är ofta ganska svårt. I det här läget klarar tyvärr vissa människor inte av att handskas med den skuld det ofta innebär att få leva vidare, utan för dom blir det till en uppgift, eller nästan en skyldighet att fortsätta sörja för att på så vis respektera den döda. Allt det här sker oftast på ett psykologiskt omedvetet plan utan att dom här personerna väljer att det ska bli så. Det hänger mer ihop med deras personlighet. I vissa fall kan till och med andra som klarat av att börja gå vidare i sina liv få höra att dom inte respekterar den döde om dom till exempel är glada vid något tillfälle. Människor som i den här psykologiska fasen inte klarar att gå vidare riskerar att hamna i en mycket smärtsam och ansträngande situation som man psykologisk kan kalla för en frusen sorgereaktion. Ett sånt tillstånd kan hålla i sig mycket länge och ställa till stora problem för den som råkar ut för det, varför man i ett sådant läge oftast behöver söka hjälp hos psykolog eller kurator.
Hur som helst är det jätteviktigt att i den här fasen kunna förmå sig att släppa taget och börja leva vidare. Det har ingenting att göra med att man för den skull skulle börja glömma bort den döde. Utan tvärtom, får vi när den värsta sorgereaktionen är över, mycket bättre förutsättningar att leva med alla minnen och verkligen ta fasta på det positiva som den saknade familjemedlemmen faktiskt hade att ge medan hon/han ännu levde…

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar