Frågor och svar om familj

28 Dec 2003, 11:30 139
Annat, 0 år
Question


Jag är tacksam om du läser det här. Jag vet ingen annanstanns jag kan vända mej till just nu. Jag är en tjej som inte mår så bra. Jag känner mej mycket ensam. Jag är inte vän med mig själv eller min kropp. Det känns som bara min kropp lever. Min hjärna känns halv död. Jag är nu 20 år. När jag var tio år dog min mamma, pappa och lillebror i en bilolycka. Hela min familj dog.. Jag blev placerad i ett annat hem, men saknaden av min familj blev så ohanterlig att jag började röka och prova lite droger samt dricka alkohol när jag var elva år. Jag umgicks med personer som var i femton årsåldrern. Jag fick lite sprit och droger gratis av dem. De i sin tur köpte dom från några 20-åringar. Det har fortsatt. Har fått lite hjälp på traven då jag kommit på behandlingshem, men jag har alltid fallit tillbaka till missbruket igen. Saknaden efter min familj försvinner ju inte för att man får behandling för sitt missbruk... Nu har jag lämnat tonårstiden, men jag får inte bo så mycket hos min fosterfamilj. Situationen har blivit så extremt jobbig. Min fosterfamilj mår dåligt över att de inte lyckats bättre med mig. Jag skäms för mitt beteende men jag måste hela tiden fly från mitt liv och mina känslor eftersom jag inte klarar av den enorma smärta som jag bär på efter min familjs död. Spriten och drogerna blir min räddning. Tillfälligt. Jag har nu ingenstanns att bo. Har knappt några vänner. Umgås med två stycken som också är missbrukare och hemlösa. Jag har lite kontakt med min fosterfamilj fortfarande då jag kommer dit och får lite varmande mat och låna t.ex. dator med mera. Men jag är ett hopplöst fall. Jag kan inte bo där under längre tid. Jag är otrevlig, kan bli våldsam... Men jag mår ju inte bra. Annars skulle jag ju inte bete mej så här. Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vill inte belasta fosterfamiljen. Jag kan knappt ta hand om mig själv. Det enda jag vill är att få tillbaka min älskade familj. Efter dödsolyckan såg jag bara två val. Det ena, att ge livet en chans eller det andra, att ta mitt liv. Jag valde det första. Men jag orkade inte stå emot det jobbiga. Jag började missbruka. Idag ser jag inga valmöjligheter. Jag ser bara en utväg...att ta mitt liv..för då förenas jag med min älskade familj och slipper bära på den enorma saknden efter dom. Men jag skriver ändå hit...har väl ändå lite lite hopp om en bättre framtid. För jag vill lyckas med mitt liv, så att min familj kan se ner från himmelen och känna sig stolta över mej. "Hoppet är det sista som lämnar människan"... Snälla, hjälp mej att hjälpa mej själv! Tack.

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Du har tvingats uppleva något oerhört svårt i ditt liv vid väldigt unga år och det går sannolikt inte att med ord beskriva den smärta som du måste ha känt och fortfarande känner. Att fly in i missbruk då sorgen blir för svår är ett sätt att hantera det hela, men som du själv skriver så är det en tillfällig lösning, och dessutom en lösning som i sig skapar nya problem. Och att få behandling mot missbruket som du uppenbarligen fått några gånger, är ju också precis som du säger inte tillräckligt då du fortfarande har din sorg och din smärta att bära på efter att behandlingen är genomgången.

Jag imponeras av ditt mod och din styrka att välja livet som du beskriver att du gjorde och du ska inte känna att du har misslyckats för att du inte orkat stå emot det jobbiga, för sorg och smärta är inget man kan stå emot. Det som har hänt dig och din familj är en sanning som du inte kommer ifrån, och det är inget som du kan få att försvinna genom att försöka stå emot, för sorg och smärta går inte att stå emot. Det enda man kan göra för att hitta vägen tillbaka till livet är att låta smärtan och sorgen finnas där och leva med den tills den inte längre gör en lika illa. Det kan sannolikt låta som tortyr i dina öron, och ja, sorg kan kännas som tortyr. Men jag vet också av erfarenhet att sorg och smärta avklingar om man inte räds den och låter den få finnas. Kvar blir sedan en saknad som många känner i hela sitt liv, men den saknaden behöver inte göra en illa, utan finns där som ett väl bevarat minne som man kan tänka på ibland.

Hur menar jag då att du ska göra nu när allt gått så snett som du beskriver det?
Ja, jag vill att du söker hjälp som du just gjort med din fråga hit. Men nu vill jag inte att du i första hand söker hjälp för ditt missbruk utan jag vill att du söker hjälp för att få en chans att bearbeta din sorg och din smärta. För som jag sade så är det både svårt och extremt jobbigt att konfronteras med en sorg som är så stor som din. Jag överdrev inte när jag liknande det vid tortyr, för så kan det kännas för många. Att helt och fullt ta in att något så ofattbart hänt som att hela ens familj dött ifrån en, är något som kommer vara det svåraste du någonsin gjort. Det är så svårt och så jobbigt att du valt att missbruka och i slutändan förstöra hela ditt liv för att komma ifrån det. Men trots detta så är det den vägen du sannolikt måste gå ifall du skall komma på fötter igen och verkligen leva efter det val du en gång gjort då du valde livet framför döden. Men du ska inte göra den här svåra resan själv, för det klarar ingen enligt min erfarenhet. Utan vad du ska göra är att satsa all din energi på att söka hjälp inom öppenvårdspsykiatrin. Ring till dom och få en tid omgående, och berätta för dom vad du berättat för mig. För en sak är klar, och det är att du har en kraft inom dig för att klara det här om du bara får rätt hjälp på vägen. Men det finns lika starka krafter inom dig som vill ge upp och som inte orkar och eller tror att det finns ett liv bortom sorgen och smärtan, så bered dig på en kamp. Men det är en strid som jag är övertygad om att du vinner ifall du tar ett steg i taget och söker den hjälp som du behöver för att våga och orka ta din sorg och smärta i handen och inte fly undan längre. För även om jag inte träffat din mamma, din pappa och din lillebror så är jag övertygad om att dom hade velat att du skulle leva ditt liv till fullo innan du i sådant fall förenas med dom igen. Men det är ingen lätt sak att göra och dom finns inte här längre för att hjälpa dig, varför du måste finna annan hjälp och inte ge dig förrän du hittat rätt. För precis som du säger är hoppet det sista som lämnar människan och jag och många andra som läser detta hoppas innerligt att du klarar det.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar