Frågor och svar om självmordstankar

9 Oct 2000, 00:00 104
Annat, 0 år
Question


Jag mår så dåligt att jag funderar på att ta livet av mig!

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Du har alltså fastnat i mörkret och ser ingen väg ut mer än att ta ditt liv. Att ta sitt liv verkar alltså bättre än att leva vidare. Naturligtvis kan du inte veta att det blir bättre, men det här livet är jnu så jobbigt att du nästan inte tycker att du har något val…

Då får vi se om jag kan hjälpa dig så att du åtminstone kan vänta lite till, så vi får pröva om det ändå inte finns någon hjälp för dig någonstans som du inte har tänkt på. För nog är det väl så att du skulle vilja ha hjälp att leva vidare, om det gick att lösa på något sätt? Och då menar jag självklart att du inte skulle fortsätta må så här dåligt!

Så vad skulle behöva förändras? Antagligen en hel del eftersom du är så hårt pressad att du funderar på att göra slut på alltihop. Oftast har man i din situation försökt att stå ut länge men kommit till en punkt där man känner att det inte går så mycket längre. Och jag tänkte börja prata lite om det här med att ”stå ut” med en massa jobbiga omständigheter. Hoppas du inte tycker det låter helknasigt.

Att ”stå ut” är någonting mycket mänskligt som alla människor sysslar med och utan den förmågan skulle vi inte kunna leva speciellt bra. Det skulle helt enkelt gå åt pipsvängen om vi inte hade den förmågan. Men.., när man blivit pressad så länge som du förmodligen har blivit pressad och försökt att stå ut, passerar du en gräns för det här med att ”stå ut” där det inte längre blir något positivt i psykologiskt avseende. Jag ska förklara hur jag menar:
När man står ut för länge och passerar den här skadliga gränsen, förändras synen på en själv. Och nu pratar jag om något som bara delvis är medvetet, ibland kan man vara totalt omedveten om det. Och vad det innebär är att man blir skadad på så vis att man inte längre tror att man klarar av någonting dvs hur du än bär dig åt så slutar det illa. Och skulle det någon gång gå helt okay, så bryr du dig inte längre för det är ändå så mycket som har gått fel. Det lilla som inte gått åt helsike, drunknar ändå i allt det andra.

Den här synen på dig själv, som psykologiskt skadar dig mer och mer, blir bara värre och värre ju längre du går omkring och fortsätter stå ut. Det vill säga du kommer till en punkt där det inte längre känns meningsfullt att ens försöka för du vet på förhand att det kommer gå åt helsike för dig. En sån här skada, även om den är väldigt allvarlig, går att reparera. Och jag skulle vilja säga att det ALLTID finns en stor chans att reparera en sån här psykologisk skada. Saken är bara den att en del människor tyvärr inte får reda på detta i tid, utan hinner ta sitt liv och så är det för sent… För som du vet är man ju inte i din situation direkt på bettet och försöker ta reda på vilken hjälp man kan få utifrån, man har alltför mycket jobb med att bara försöka överleva från dag till dag.
Hur ska du då bära dig åt?

Jo, vad det handlar om är att du ska hitta någon som kan hjälpa dig upp på benen igen och som kan kämpa tillsammans med dig för att finna ett annat förhållningssätt än det psykologiskt skadliga som du, genom att stå ut för länge, har hamnat i. Det gäller oftast för det första att bryta din känsla av att vara ensam. Att etablera en kontakt med en annan människa som bara har till uppgift att tillsammans med dig kurera dig från den här psykologiska skadan så ni sedan därifrån kan arbeta vidare med dom egentliga problem som du har. Många gånger har jag varit med om att tjejer och killar, som varit i din situation och fått hjälp med att läka den psykologiska skadan, sedan känt sig så starka att dom valt att ta tag i de riktiga problemen själva eller med stöttning av någon vän. Samtidigt har jag också varit med om att många önskat fortsätta för att ordna upp allting innan man avbrutit behandlingskontakten. Och vad menar jag då med behandlingskontakten? Ja det kan vara någon på ungdomsmottagningen i kommunen där du bor (jag tror det är lättast i många fall att gå dit), eller någon på vårdcentralen eller någon inom barn-, och ungdomspsykiatrin, eller vuxenpsykiatrin om du är lite äldre, eller varför inte skolkuratorn… Det spelar inte så stor roll vart du går, bara du kommer iväg och får börja någonstans så snabbt som möjligt. För du ska inte behöva gå runt och känna dig så här när det faktiskt finns hjälp att få..!!!

Avslutningsvis vill jag också säga att det finns medicinering som också skulle kunna hjälpa till när det känns som svårast, men då beror det på hur gammal du är och vad läkaren gör för bedömning.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar