Jag är en tjej som fyllt 19 har mått dåligt rätt länge nu,har skärt mig varit inlaggd på psyk avd. bott en tid på beh.hem varit hemma i 3 år för att jag ej fått nån hjälp men först nu allting runt omkring mig(inklusive mig själv känns som värst(går inte in på detaljer för själva sitationen är för komplicerad)har ingen kontakt med vänner,psyk.m eller föräldrar(men bor hemma),det är ensamt.Klarar inte av att bo hemma en dag till mina föreldrar o jag kommer ej överens med varann dem tar mig ej på allvar,när dem väl ska säga nått blir det bara tjafs har försökt dem att förstå men det är meningslöst,dem är på mig hela tiden och jag klara inte av nån mer klara inte av att bå hemma längre vill ha en egen lägenhet har talat om det för både min läkare på psyk.m och sos men dem vill inte hjälpa mig med det,tar mig ej på allvar. Det som är som värst är att det är negativt från båda sidorna vet inte vad jag ska göra eller vem jag ska vända mig till(förmodligen dem men som värst att jag vänt mig till dem men inget med det..klarar ej av att gå till ungm.för det ligger vid min gym(som jag hoppat av) Försöker att få det här att bli kort som möjligt för att få nån svar!ber för svar)

---

SVAR

Det är ofta svårt det här med att få ett eget boende när man fortfarande är så ung som du är och inte kan försörja sig själv. Det finns ofta inga lägenheter för soc att få tag i, och dessutom är det sällan någon lösning i längden att man får bo själv, då man oftast blir ännu mer ensam eller får problem med ekonomi och annat som gör att allt känns ännu värre.
Men självklart så kan det kännas som en lösning om man har problem hemma och inte kommer överens med föräldrarna, för då verkar allt bättre än den situation man befinner sig i just nu. Men som sagt, även om det skulle vara bättre med ett eget boende så kostar det en hel del, plus att det ibland är omöjligt att få tag i en lägenhet till någon som inte kan betala hyran själv. Soc har ofta många som står på kö för att få hjälp till en lägenhet genom dom, varför det i princip är meningslöst att säga ja till eget boende.

Så, många unga hamnar i den sitsen som du befinner dig, och det är självklart både jobbigt och frustrerande. Vad man får försöka göra är att koncentrera sig på ett problem i taget så man med tiden kan förändra situationen. Du behöver tex lösa din skolsituation för att kunna få en utbildning vilket ökar dina chanser att få ett jobb, som sedan i sin tur gör att du får lättare att skaffa ett eget boende. Men det här känns förmodligen väldigt avlägset just nu när du mår så dåligt som du gör, varförman alltså måste ta ett steg i taget.
Mitt råd är att du söker upp din läkare igen och att du och han/hon pratar om en plan för hur du ska kunna komma på fötter rent psykiskt igen. Kanske skulle du behöva få träffa en psykolog eller kurator och gå regelbundet till henne/honom för att få prata igenom det som plågar dig och få hjälp med att hitta andra sätt att hantera det på. Kanske finns det andra behandlingsmetoder som du skulle kunna ha nytta av. Det viktiga är att du och din läkare gör en planering för hur du ska kunna börja må bättre inom dig för det kommer du sannolikt inte att göra av dig självt, utan du behöver hjälp. Så, kontakta psyk som du haft kontakt med och få en tid för en ordentlig genomgång av dom alternativ som finns.
Vidare kan du ta kontakt med din socialsekreterare och tillsammans med henne/honom göra en plan för hur du ska kunna få ekonomi att skaffa en egen lägenhet. Ni tillsammans kan göra en planering om hur du ska komma vidare när det gäller skola och jobb, och så kan målet vara att du ska kunna ha en egen lägenhet. För även om allt det här kommer ta tid, både för att du ska må psykiskt bättre och för att du ska kunna skapa dig en framtid som du vill ha, så känns det oftast bättre när man har en plan för hur man ska förändra saker. Det värsta som finns är oftast att gå runt och känna att inget händer och allt bara verkar bli värre utan att man vet i vilken ände man ska börja för att vända allt det jobbiga och negativa.
Så, sök upp dom personerna som jag nämnt och säg att du behöver en planering för hur du ska gå tillväga och att du behöver stöd för att genomföra den plan ni kommer fram till. På det sättet har du tagit det första steget mot att både må bättre och få bo själv.