Jag har blivit misshandlad ute på stan!

---

SVAR

Nu tänkte jag koncentrera mitt svar till att handla om ett perspektiv nämligen: Vad rädsla kan ställa till med i ett fall som ditt. Rädsla är en av dom mäktigaste psykiska reflexerna som finns. Den kan totalt förändra ditt sätt att tänka och känna på så vis att rädslan för att vistas ute bland andra människor kan komma att bli dominerande. Du kanske tidigare tyckte om att vara ute på stan, fika, gå i affärer, kika på människor och träffa vänner osv. Men allt sånt här kan förändras på en gång när man blivit misshandlad. Att undvika att bli misshandlad i framtiden kan ofta driva en person som du till att hellre stanna hemma. Och när du bara måste gå ned på stan blir du nervös så att det är en enda pina att gå runt och vara på helspänn. Man kan börja sova dåligt, äta dåligt, eller tröstäta, få ont i magen eller huvudet, börja dricka eller ta droger, börja få problem med skolan eller jobbet pga att man blivit misshandlad. Min erfarenhet av den här typen av problem är att många förändras utan att riktigt tänka på det, och det är det absolut farligaste för din psykiska hälsa. För då smyger det sig liksom in i din personlighet och blir mycket värre att göra någonting åt just därför att du inte är medveten om det. Ofta vill man i ditt läge (vilket är helt naturligt) försöka glömma den fasansfulla upplevelsen och lägga den bakom sig för att kunna gå vidare. Och det här är det vanliga sättet för oss människor att naturligt bearbeta motgångar och mindre obehag. Men när det gäller något så allvarligt som misshandel fungerar det här naturliga sättet inte alls, utan förvärrar bara situationen som jag nyss beskrev.

I mitt arbete som psykolog där jag arbetat mycket med samtalsbehandling (terapi) har jag ofta stött på människor som fått andra typer av problem långt (ibland tiotals år) efter en misshandel. Och när vi sedan jobbat vidare har det visat sig att just den här misshandeln spelat en viktig roll för utvecklandet av de problem patienten kom till mig och sökte för efter så lång tid..!!! Förklaringen till detta är just att rädslan under och efter misshandeln satt så djupa spår i patientens personlighet…
För att undvika att sånt här smyger sig på dig och trasslar till det för dig i framtiden, finns det bara en sak att göra: Prata med dom runt omkring! Försök att berätta hur det känns och speciellt hur det kändes under tiden som misshandeln pågick och strax efteråt! Försök berätta om din rädsla och även om dina fantasier om vad du trodde/tror skulle kunna hända nästa gång! Såna här fruktansvärda upplevelser leder ofta till en form av noja där fantasierna härjar fritt, och dom kan du använda till något mycket positivt om du vågar snacka om dom… Visst är det bra om du går till någon professionell hjälpare som kurator, men det kan räcka om du klarar av att använda familj och vänner till sånt här. För det handlar inte så mycket om vad dom säger, utan det handlar absolut mest om vad du vågar berätta… Och följer du mitt råd innebär det att du snackar om det många gånger, så det får effekt på dom här smygande tankarna jag beskrev tidigare. Så fungerar människans psyke och på samma sätt, fast med mer avancerade tekniker fungerar en hel del av den samtalsbehandling man idag använder sig av inom sjukvården.

Avslutningsvis vill jag råda dig till att söka stöd hos kompisar och familj för att klara av att anmäla brottet om du inte redan gjort det. För det är ofta viktigt att man har deras stöd när man ska klara av en sån sak.