Frågor och svar om självmordstankar

3 Jul 2004, 09:56 164
Tjej, 0 år
Question


Hej! Jag är en tjej på 21 år som har gjort två självmordsförsök nyligen. Ena i maj och den andra i juni. Första gången var på en fest och jag ramlade medvetet och slog i huvudet och fick åka ambulans. Andra gången var också på en fest då jag medvetet försökte skada mitt huvud men misslyckades. Ingen i min omgivning vet om att det var två misslyckade självmordsförsök. De tror antagligen bara att jag blivit för full och att det då gick som det gick... Innerst inne vill jag leva och kanske var de där händelserna i själva verket rop på hjälp...? Jag var desperat... nu har jag träffat en kille som jag känner är bra för mig (men vi träffades samma dag då jag tänkte göra ett nytt självmordsförsök - men han fick mig på andra tankar genom bara sin närvaro) men jag vet inte om jag vågar satsa på en kille igen då jag senaste gången hade svårt med ett förhållande (nära relation) och lade all skuld på mig för att det inte funkade då det egentligen handlade om att killen inte var rätt för mig... men jag började skära mig etc. Jag har inte riktigt hunnit bearbeta det jag har gått igenom senast. Jag har haft stödkontakt på psykriatrin tidigare men det har inte hjälpt mig. Jag har inte den ork som krävs för att ringa psykriatrin och boka in en ny samtals kontakt (där jag bor måste man först ringa till ngn koordinator)... vad gör jag...? Förra gången var det så här också och då blev jag så desperat att jag åkte till psykakuten så en psykriatriker skrev en remiss till psykriatri mottagningen. Jag tror att mönstret kan ha upprepas denna gång då jag var i desperat behov av hjälp och försökte medvetet skada huvudet för att få möjlighet till vård... måste man behöva skada sig för att någon ska uppmärksamma en och bli tagen på allvar...? Och inte heller då jag tillfört mig själv skada har någon frågat hur jag egentligen mår. Hur dåligt man mår mäts väl inte i hur pass allvarligt man skadat sig själv, eller? Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till... går jag ännu ett steg längre (skadar mig ännu mer) kan jag få betala med mitt liv och då är en ev. hjälp för sent... vad ska jag ta mig till...??? Jag kan inte säga rakt ut att jag mår dåligt då jag skämms så mycket för att jag gör det då jag egentligen borde vara nöjd med mitt liv. Men jag är inte nöjd med mig själv. Jag söker ständigt bekräftelse från andra och vill inte visa mig svag inför dom jag vill ha bekräftelse av. Och till dom tillhör bl.a. min familj, lite släkt, några vänner samt killen jag dejtar just nu. Visar jag mig svag och talar om att jag mår dåligt inför dom så kommer dom väl se ner på mig och jag kommer känna mig ännu svagare och värdelös. Jag kommer inte känna att jag duger, vilket jag inte känner nu heller. Jag har mycket höga krav på mig själv, men kräver inte så mycket utav andra. Jag känner mig aldrig nöjd med mig själv. Aldrig. Mitt psyke kan vara stabilt men också ostabilt. Men jag är en tickande bomb som snart exploderar om jag inte får den hjälp som jag behöver. Jag blir snart så desperat att jag skadar mig själv med mitt liv som insats för att i desperat förtvivlan försöka få professionell hjälp snarast... Måste man behöva dö för att bli sedd?

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Jag kan förstå om många som söker hjälp inom psykiatrin och inom sjukvården kan känna som du gör, nämligen att ingen ser hur man mår inombords, och att man måste skrika så högt för att någon ska höra. För visst kan det vara så många gånger att man inom den vanliga sjukvården får in skador som egentligen beror på att patienten skadat sig själv, utan att någon tänker på det, eller frågar patienten själv då tiden är så knapp. Och visst kan det vara så att psykiatrin har så långa köer, och så många spärrar innan man kommer till och får hjälp så det känns som om man måste ta livet av sig innan dom fattar att det är akut.

Men trots detta, så vet jag samtidigt att det finns hjälp att få, och att det finna många människor som arbetar med att hjälpa och som brinner för sitt arbete, även om dom också tvingas se att dom inte alltid räcker till. Och självklart så är det så att ingen av dom som jobbar med att hjälpa vill att en enda person ska ta livet av sig eller skada sig själv, utan istället få hjälp i tid. Men eftersom dom inte är tankeläsare så kan dom inte veta hur illa det är ställt med alla som söker, då det hänger mycket på vad remitterande läkare har skrivit och vad patienten själv orkat och förmått berätta. Och här finns givetvis ett problem, för när man mår riktigt dåligt så klarar man inte alltid att berätta hur man mår, utan man önskar och behöver att någon annan ser det utan att man behöver säga något. Och visst kunde jag önska att alla som jobbar inom tex psykiatrin kunde förstå utan att patienterna själva säger så mycket, men samtidigt vet både du och jag att det är en omöjlighet. Så, som patient måste man alltså försöka berätta hur svårt det än är, och då menar jag berätta med ord och inte genom handlingar som skadar en själv. För det är oftast bästa sättet att få hjälp på. För inte ens en självmordshandling är lika tydlig som om man själv berättar med ord om hur man har det.

Så, mitt råd till dig är att du ringer upp den här koordinatorn och satsar din energi på att berätta för henne/honom om hur du har det och hur mycket du behöver hjälp. Berätta det du berättat för mig att det känns som om du måste ta livet av dig innan dom ser dig. Ta med dig det här brevet du skrivit hit till ditt första besök om du känner att du själv inte klarar att berätta. För det är bättre att man berättar genom att skriva än att man inte berättar alls, eller berättar genom en självdestruktiv handling.

Sist vill jag säga att jag träffat många i din situation som känt stor rädsla inför att berätta för familjen. Att berätta för sin familj om hur man mår kan många gånger vara ett stort steg pga rädslan för vad dom ska tycka. Enligt min erfarenhet brukar oftast resultatet bli att personen ifråga får hjälp och stöd istället för tvärtom, vilket brukar bli en positiv erfarenhet och en hjälp till att våga berätta vidare för andra som kan hjälpa en, tex psykiatrin. Ytterligare en fördel med att berätta för sin familj kan vara att någon i familjen kan hjälpa en i kontakten med psykiatrin. Att ha någon som ringer åt en och som ligger på för att man ska få hjälp kan vara ovärderligt när man själv inte orkar. Så fundera över om du ändå inte ska våga ta chansen att berätta, för sannolikt vill din familj hjälpa dig och stötta dig om dom bara fick en möjlighet. Men det får dom ju aldrig så länge som du tiger.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar