Frågor och svar om självmordstankar

24 Jul 2004, 15:54 208
Tjej, 0 år
Question


ok, nu gör jag ett sista desperat försök att få hjälp/råd. Jag skrev till dig nyligen om att jag har gjort två självmordsförsök som misslyckades. Nästan ingen vet om att jag skadade mig medvetet utan tror antagligen att det berodde på alkoholen. Nu är jag desperat. Jag besökte psykakuten sent på kvällen för några dagar sedan för att jag är orolig för att jag snart gör ett till självmordsförsök. Psykriatrikern som jag träffade där verkade inte så engagerad direkt. Jag fick vänta i ca två timmar och fick prata med psykriatrikern i tio minuter. (trots att det bara var jag i väntrummet och bara två patienter före samt två psykriatriker som då jobbade) Jag berättade om mina misslyckade självmordsförsök samt att jag är rädd för att det händer snart igen. Psykriatrikern sa att han skulle skriva en remiss till öppenpsykriatrin så att jag skulle få en samtalskontakt där igen. Jag berättade också att jag nästan tappat hoppet... Jag kände mest att jag störde trots att han ändå inte direkt var oartig så fick jag känslan av att jag bara tog upp tid... Han sa att jag ska undvika alkohol, men tror han att det hjälper att säga det till mig som anv. alkoholen för att fly, skriva en remiss då jag har tappat hoppet om att få bra hjälp, ge mig en lapp med telefonnummer som jag kan ringa- men vad hjälper det då min livsgnista inte finns kvar??? Samtidigt sa han att jag är deprimerad- hur kan psykriatrikern bara skicka hem mig (och inte t.ex.lägga in mig på psyket) då jag berättat om mina självmordsförsök, att jag är rädd för att det händer snart igen, att jag äter och sover mycket dåligt, har tappat nästan all hopp etc???? Jag känner inte att någon tar mig på allvar, inte ens de som arbetar proffessionellt inom psykriatrin! Jag har en mycket stark känsla av att jag inom en vecka kommer att begå ytterligare ett självmordsförsök. Om det skulle lyckas, alltså om jag skulle dö p.g.a. det kan t.ex. mina föräldrar eller någon annan anmäla t.ex. psykriatrikern för tjänstefel eller något? Jag vet att var och en är ansvarig för sitt eget liv, men psykriatrikern är väl ansvarig för att hans patienter får den vård de behöver, eller? Mkt tacksam för svar!!

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Jag kan tyvärr inte uttala mig om den bedöming som psykiatrikern gjorde. Det jag kan säga är dock att man inom psykiatrin försöker så långt det är möjligt att hjälpa människor inom öppenvården då inläggning är en typ av akut hjälp, vilken sällan ger någon långsiktig effekt. Du har säkert också uppmärksammat debatten om besparingar inom vården och nerdragning av antal platser. Det ska självklart inte spela någon roll i dom fall man behöver läggas in, men på grund av det här så har man idag inga möjligheter att ha lika många avdelningar, vilket gör att man tvingas blanda många olika patientgrupper. Detta betyder att patienter med depression och självmordstankar många gånger får ligga på samma avdelning som patienter med akuta psykoser och våldsamma tendenser, vilket kan vara oerhört jobbigt för alla inblandade.

Självklart ska man få den vård man behöver trots svårigheterna som finns inom den slutna vården osv, så jag skriver inte detta för att på något sätt försvara den aktuella situationen eller den aktuelle läkarens beslut. Men det kan vara bra att ha en förståelse för hur vården fungerar, för då kanske du inte känner dig lika avvisad utan kan mer se att psykatrikern sannolikt valde det alternativ han bedömde som vettigast med tanke på din situation och dina svårigheter. Många tänker sig nämligen inläggning som något väldigt positivt, och ser framför sig hur man får komma till en lugn avdelning där det finns lugn och ro och man kan få behandling så man blir frisk, och sedan kan man gå hem. Men i realiteten så innebär inläggning oftast mer av en förberedelse för den vård man sedan kan ge i öppenvården. Det kan vara så att man behöver medicin för att man överhuvudtaget ska vara mottaglig för någon form av långsiktig behandling, eller det kan vara så att man behöver medicinering för att komma ur ett väldigt akut tillstånd. Men så fort den akuta fasen är över är tanken att du ska skickas hem för att få din mer långsiktiga behandling inom öppenvården.

Så, att du inte blev inlagd, behöver inte betyda att man inte tar dina problem på allvar. Tvärtom så talar den remiss du fick för att man anser att du behöver hjälp då även öppenvården är drabbad av långa väntetider. Så, tolka inte det hela som att ingen tog dig på allvar utifrån att psykiatrikern valde bort alternativet inläggning. Utan se det istället som att du nu får en möjlighet att långsiktigt arbeta med dina problem så dom kan få en lösning, och du slipper den här rädslan för att du ska skada dig själv.
Men skulle det nu kännas akut medan du väntar på hjälp från öppenvården så är du självklart välkommen att söka till psykakuten igen så kan läkarna göra en omprövad bedömning. En annan stor hjälp vore sannolikt om du vågade berätta för någon i din omgivning om hur du egentligen mår så dom får en chans att stötta dig. För visst är det så att dina föräldrar kan anmäla sjukvården om dom i efterhand anser att dom gjort något fel, och då startar en utredning, men sannolikt så vill dina föräldrar i första hand få en möjlighet att själva stötta dig, och inte hamna i en situation där dom resten av sitt liv kommer att undra över varför du aldrig sade något och gav dom chansen att hjälpa.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar