Frågor och svar om misshandel

24 Jul 2004, 17:21 120
Annat, 0 år
Question


jag är en tjej som är 14 år, snart 15.
min pappa är/var alkolist, har ingen direkt kontakt me dhonom så jag bor med min styvpappa.
jag och min styvpappa bråkar jämt, han ber mig att dra åt helvete, säger att jag klär mig som en hora, o beter mig som en också, och slår mig o mina syskon.
det värsta av allt är att min biologiska mamma håller med honom vad han än gör o säger att det är mitt fel, att han bara gör så där för jag inte bäddar sängen(?!)
vad ska jag göra, orka inte leva så här längre, har länge velat ta mitt liv, orka inte leva med rädslan att någon ska göra mig eller mina syskon illa!

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Att bli slagen och utsatt för förnedrande och nedvärderande uttalande, är aldrig barnets/ungdomens fel. Det är istället helt och hållet den vuxnes ansvar att inte passera gränsen för hur man får bete sig. Så, oavsett om du låter bli och bädda sängen, eller är hur sur och otrevlig som helst, så ger det inte honom eller någon annan vuxen rätten att slå dig eller på andra sätt kränka dig. Det finns inte en tonåring som gör allt hemma perfekt, hjälper till och är glad och trevlig jämt. Men det ger inte vuxna rätten att slå och psykiskt misshandla.
Jag är verkligen ledsen för att din mamma och styvpappa inte har förmåga att vara vuxna i situationen utan tar till sådana här metoder, och försöker få det att låta som om det hängde på dig. Det gör det ALDRIG, glöm inte det. Utan så fort någon vuxen passerar gränsen som dina föräldrar har gjort efter din beskrivning, så handlar det om föräldrar som själva har svårigheter, vilket tyvärr går ut över deras barn, eller andra närstående. Det gör dock inte att dom vuxna är mindre skyldiga.
Nu är det ju dock sällan så att föräldrar är elaka av rent jävulsskap, utan som jag sade så handlar det oftast om att dom själva inte fått med sig den trygghet och självkänsla i livet som krävs för att man ska kunna bete sig på ett ansvarsfullt och kärleksfullt sätt. Så, på ett sätt är dom själva offer också, men det finns en stor skillnad mellan dom och dig. Dom är vuxna och har ansvar och möjlighet att förändra situationen genom att tex söka hjälp. Du är barn i familjen och har inte det ansvaret, utan tvärtom så är det du och dina syskon som behöver att dom tar tag i det här och inser att så här kan man inte hålla på.

Tyvärr så är det långt ifrån alla som någonsin kommer till en sådan insikt, varför många föräldrar som hamnat snett inte själva har förmåga att bryta mönstret och skaffa hjälp. Därmed inte sagt att dom inte skulle vilja att saker och ting var annorlunda, för innerst inne brukar dom flesta må dåligt av att känna att dom brister, för det vet man med sig även om många vuxna försöker förneka det inför sig själva om man frågar dom rakt ut.
Det här innebär att många barn till föräldrar med den här typen av problem själva tvingas ta tag i saken för att förändra situationen. För det är ofta ohållbart att leva under hot om våld och sakna trygghet i sitt eget hem. Det orkar man inte.
Mitt råd till dig blir därför att du genast går till närmaste Ungdomsmottagning och pratar med kuratorn där, eller så kontaktar du skolkuratorn på den skolan du går. Han/hon har inte semester hela sommaren så det är mycket möjligt att hon/han finns på plats redan nu. Det är socialtjänsten som brukar försöka hjälpa till i sådana här fall, varför du kan kontakta dom direkt genom att ringa till kommunens växel (gröna sidorna i telefonkatalogen) och be dom koppla dig dit. Be sedan om att få prata med någon socialsekreterare som jobbar med familjer.
Det spelar ingen roll vem du vänder dig till av dom jag räknade upp, för alla vet hur dom ska hjälpa dig om dom bara får veta hur du har det. Men om du vänder dig till tex skolkuratorn så kan han/hon kontakta socialtjänsten om du tycker det känns krångligt att göra det själv.

Jag vet att det är svårt att berätta om sådant här för någon utanför familjen, och många gånger är man rädd för vad föräldrarna ska säga om dom får veta. Men det är likafullt viktigt att man berättar för någon vuxen som kan hjälpa en, för precis som du säger så blir livet svart och skräckfullt om man har det så här, och det går inte i längden. Om det finns någon av dina syskon som är lite äldre så kan ni två prata och kanske söka stöd i varandra när ni söker hjälp, men annars så hoppas jag att du vågar och orkar berätta för någon som kan hjälpa dig. För som jag sade så önskar troligtvis även dina föräldrar att familjens situation ska bli bättre, även om dom inte har tillräcklig kraft för att ta tag i det hela själva.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar