Frågor och svar om misshandel

28 Aug 2004, 08:33 249
Tjej, 0 år
Question


jag har ingen aning om hur jag ska börja eller överhuvudtaget skriva det här mailet. men vad ska man göra när man inte längre vet vart man ska gömma alla tårar och all ilska. det är så svårt att bara säga till någon hur jag känner.. när min pappa hotar mig med att slänga ut mig på gatan, tar tag i mig och skriker. tvingar mig att göra saker, sätter gränser och regler för hur alltig ska göras osv. när varje dag efter skolan alltid blir som en mardröm fylld av skrik, gräl, hot och tårar så är det inte lätt att prestera sitt bästa i skolan o sånt. mina armar är snart fyllda med ärr efter rakblad, snart kanske jag går ännu längre. när jag väl sitter där, ihoppkrypen på sängen så kan jag inte kontrolera mig själv. blodet rinner och pappa förvinner ur tankarna för några minuter. jag vet att mitt problem inte är så stort och kanske inte heller så allvarligt, men jag orkar inte mer. tack för att någon kanske hör min röst.

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Det är en allvarlig situation du beskriver och jag beklagar verkligen att din pappa inte klarar att axla sin föräldra-, och vuxenroll på ett mer ansvarsfullt sätt. Att bli kränkt och hotad skadar självkänslan allvarligt, och då man som barn är så oerhört beroende av sina föräldrar för stöd och för möjligheten att få med sig en känsla av att man är värd att älskas, så är det förödande för många när föräldrarna av olika anledningar inte klarar att vara vuxna. För det är precis det som det handlar om i dom flesta fall. Det finns alltför många som har det som du, och många unga personer vänder föräldrarnas kränkningar och oförmåga mot sig själva, och gör därför illa sig själva på olika sätt. Men, det är aldrig barnets fel att föräldrarna inte orkar vara föräldrar på ett kärleksfullt och ansvarsfullt sätt. Det beror på den vuxne och ingen annan. Det betyder inte att din pappa behöver vara en ovanligt elak människa, eller med avsikt göra dig illa. Nej, i dom flesta fall så är dom föräldrar som beter sig så här i viss mån offer också, då dom många gånger inte själva fått med sig den inre trygghet och självkänsla som krävs för att man ska klara att vara vuxen och kunna stötta och se barnets problem utan att blanda in sina egna. Många vuxna är därför lika små inuti som du kan känna dig inför din pappa, och dom försöker många gånger uppväga den här känslan av litenhet med att kränkna någon annan så att den personen blir mindre istället, och detta sker även om det handlar om deras egna barn.

Så, det första du måste komma ihåg är att det här inte har med dig att göra egentligen. Det är inte du som är dum, ful, eller ovärdig att älskar, utan tvärtom så har du inte gjort något som helst fel. Felet ligger hos den vuxne som kränker, för även om den vuxne själv är offer på ett sätt, så har man som förälder ändå ett ansvar att försöka ta tag i sina brister och jobba med dom så man successivt kan bli en bättre och bättre förälder.
Det andra du måste komma ihåg är att din pappa sannolikt inte gör det här av ren elakhet, utan det handlar om att han har brister i sitt inre, och hur stor han än verkar inför dig, så är det sannolikt att han känner sig väldigt liten inombords.
Det är ju inget som hjälper dig i sak att förstå dom här sakerna för det förändrar inget men det kan hjälpa dig att inte lägga så mycket skuld på dig själv som du sannolikt gör.

När det gäller hur du ska kunna förändra din situation så är det tyvärr så att det sällan sker att föräldrar som beter sig så här söker hjälp på egen hand. Det betyder att det många gånger är barnen som får ta på sig den bördan också. Så trots att det egentligen är din pappa som borde söka hjälp, och trots att du själv har fullt upp så är mitt råd till dig att du omedelbart söker hjälp. Med hjälp menar jag att du hittar någon vuxen med förmåga att hjälpa dig så du kan få hjälp för egen del, även om läget är oförändrat med din pappa. Det finns många saker man kan hjälpa unga i din situation med, allt från att finnas där som stöd, till att faktiskt hjälpa till med ett annat boende om det inte finns andra utvägar. Men vilken hjälp som är vettig i din situation kommer du och den du träffar att diskutera er fram till.
Så, gå iväg genast till närmaste Ungdomsmottagning och prata med kuratorn där, eller vänd dig till skolkuratorn. Du kan också ringa barn-, och ungdomspsykiatrin och få en tid där om du är yngre än 18, annars är det vuxenpsykiatrin du ska vända dig till. Det spelar inte så stor roll vem du går till utan det viktiga är att du låter någon vuxen som jobbar med sådant här få veta hur du har det och ger dom chansen att hjälpa dig. För så här ska du inte behöva ha det, utan du behöver få till en förändring i situationen då det här skadar dig på många sätt. Så, gå iväg och prata med någon av dom jag räknade upp och låt någon få möjlighet att hjälpa dig, för sannolikt reder varken din pappa eller du ut det här på egen hand, och det är först och främst du som blir drabbad. Och du ska veta att du inte är ensam om att ha det så här, utan alltför många befinner sig tyvärr i samma situation och ingen av er har något att skämmas för.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar