Frågor och svar om incest

8 Sep 2004, 16:36 1700
Annat, 0 år
Question


Jag är ett så kallat "incestbarn". Min biologiska pappa förgrep sig på mig kontinuerligt mellan 5-10 års ålder. Är idag 21). Min familj blundade men har nu "erkänt" att det har hänt. Dock är det ett tabulagt ämne, vilket jag inte kan göra annat än acceptera. Jag har alltså inget stöd hemifrån.
Jag har lyckats efter hårt kämpande att få ordning på mitt liv, har fast jobb, egen lgh och ett någorlunda fungerande liv.

Nu är det så att de mardrömmar jag hade som liten, har återkommit, och nu vaknar jag kallsvettig och tårögd varje natt. Jag är livrädd för att det ska gå ut över jobbet och att jag ska "misslyckas" med mitt liv. Vill inte mista det jag uppnått!
Rör en människa vid mig rycker jag till och känner en enorm rädsla, hör jag en mansröst i telefon känner jag paniken komma. Det kan inte fortsätta så här, men varför kommer det nu?...jag har ju kunnat fortsätta mitt liv "som vanligt".
Jag skäms över vad som hänt och jag vill helst slippa dra i trådarna, eftersom jag är helt ensam om det.

Har jag något alternativ eller är mitt liv på stupkanten. Är det överhuvudtaget värt att kämpa?!

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Jag beklagar verkligen det som hänt dig och den ensamhet du måste känt, och förmodligen fortfarande känner när du inte kan få stöd av andra familjemedlemmar. Att bli utsatt för sexuella övergrepp på det här sättet du beskriver ger sår i själen och ofta upphov till mycket ångest och andra svåra känslor. Som barn är det oerhört svårt att både förstå och bearbeta det som händer då man dels inte är mentalt utvecklad för att kunna greppa det helt, samtidigt som det är ett så allvarligt trauma då man blir sviken av den/dom som man borde kunna lita på mest av alla. Det är inte ovanligt att man på olika sätt förtränger det som hänt och mer eller mindre hoppas att dom svåra upplevelserna och känslorna ska lägga sig med tiden. Men psyket fungerar inte så, utan människan har alltid en inre drivkraft att läka. Så precis som att vårt immunförsvar skyndar till hjälp när det behövs så försöker psyket hantera och bearbeta olika trauman. Skillnaden mellan kroppen och psyket är att psyket ofta jobbar med en tidsfördröjning. Det betydet att det kan ta lång tid innan svåra upplevelser kommer upp till ytan och gör sig påminda. I mitt arbete har jag gjort erfarenheten att jobbiga känslor och händelser oftast poppar upp när personen till viss del har möjlighet och förmåga att ta hand om känslorna. När vi människor är med om något jobbigt så reagerar vi många gånger på det genom att sysselsätta oss med saker som får oss att "överleva" det som hänt. När någon dör så kanske vi sysselsätter oss för fullt med begravning, ta rätt på saker efter den döde osv. Först när vi inte längre har något att göra så kommer oftast den tunga sorgen. Man kan se det som att vi hamnar i ett chocktillstånd när det händer svåra saker och att detta gör att vi inte förmår att hantera känslorna just då.
Att bli utsatt för incest och vid så låg ålder är ett svårt trauma som ofta försätter barnet i en mental chock. Det är därför inte ovanligt att barn som blivit utsatta ägnar sina tonår åt att kämpa sig igenom skolan, kämpa med att umgås med kompisar, ja, kämpar med att få ett "vanligt liv" skulle man kunna säga. Det är som om alla krafter sätts in på att försöka "överleva" mentalt trots det som hänt och ordna ett liv som kan inge hopp. Det finns förvisso många som går ner i djupa depressioner och som inte klarar att stå emot alla känslor som väller fram, men en hel del reagerar med att kämpa som du verkar ha gjort.
Därför är det inte oförklarligt att känslorna dyker upp när alla känns liksom klart. Du har nu tydligen skaffat dig ett bra jobb, har en lägenhet osv, och nu är det som om du har bevisat för dig själv att du klarade det.
Du har gjort en jätteprestation som kommit så här långt, men det som händer dig nu, är förmodligen en signal från ditt psyke att du behöver ta hand om dom här känslorna som finns kring det som hänt dig och ge dig själv chansen att även känna dig trygg rent psykiskt.

Mitt råd till dig är att du vänder dig till närmaste psykiatriska öppenvårdsmottagning och får en samtalskontakt där. Tillsammans med den du träffar kan du bestämma hur och på vilket sätt du ska kunna få hjälp att hantera det här, så att du kan fortsätta på den positiva väg du skapat för dig själv. Jag förstår om det känns jobbigt och att du helst skulle vilja glömma alltsammans, men enligt min erfarenhet fungerar det inte så. Du har inget som helst att skämmas för, för det är du som är offret även om din pappa och din familjs beteende förmodligen fått dig att tro något annat. Så, för din egen skull, fundera över om du inte skall försöka att reda ut även det här när du nu lyckats så bra i övrigt. För det är inte på något sätt kört, utan du har allt i världen att vinna på att få hjälp med att bearbeta det som hänt dig. Gå gärna in på www.hopp.org och läs mer om sexuella övergrepp. På deras hemsida finns även länk till vissa behandlingsenheter som specialiserat sig på sexuella övergrepp, kanske finns någon i närheten av dig. Men annars finns det bra hjälp att få inom vanliga vuxenpsykiatrin.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar