Frågor och svar om självmordstankar

25 Sep 2004, 13:18 325
Tjej, 0 år
Question


Jag skriver hit, fredagen den 24 sept. Jag har starka planer på att ta mitt liv inom det närmaste dygnet. Jag bor hemma fortfarande men min familj är bortrest över helgen. Jag har lidit så länge att jag inte längre orkar leva. Jag har återigen fått samtalskontakt med psykriatrin, men vad hjälper det när jag är mitt problem? Jag har ärligt talat gett upp. Jag har kämpat länge, från 97 till 04 i tysthet och i ensamhet. På högstadiet blev jag misshandlad psykiskt. Jag har fått hjälp från psyket, men inte ens det hjälper mig! Jag blir inte tagen påallvar. Ingen ser mitt stora behov utav hjälp... Jag vill dö, men är samtidigt mycket rädd för att dö. Har just nu mycket stark ångest. Jag har idag legat i soffan och skakat. Har funderat på att göra ett självmordsförsök lör 25 sept på kvällen... men en del av mig vill inte det. Jag är splittrad innuti mig nu. Jag litar inte på mig själv och är mycket rädd för att jag ska sätta mina planer i verket och ingen kan ju heller hindra mig då jag är ensam hemma. Därför undrar jag om jag på något sätt på lördagen kan be att få bli inlagd? Vart vänder jag mig då? Eller om jag på något annat sätt kan komma i tryggt förvar tills de värsta tankarna lugnat ner sig... Jag har inga nära vänner... jag är helt själv i helgen och jag litar inte på mig själv. Jag är mycket rädd för att tappa kontrollen över mig själv. Jag har gjort det tidigare och då slutade det illa men jag överlevde... den här gången är jag ännu mer förtvivlad och desperat. Jag har besökt psykakuten två gånger tidigare men känner inte att jag har blivit tagen på allvar. Det känns som att omgivingen inte ser i vilket dåligt skick jag är och istället friskförklarar mig, men jag är långt ifrån psykiskt stabil och är en fara för mig själv. Får jag ingen hjälpande hand imorgon, är jag död vare sig jag vill det eller inte.

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Du befinner dig uppenbarligen i en mycket pressad livssituation. Då jag varken vet vad dina problem beror på eller hur dom yttrar sig förutom det du beskrivit, är det svårt att säga mer än att du borde ge dig själv chansen att ta reda på detta. För kanske är det så att inte ens du själv vet varför du känner som du gör. Du säger i ditt brev att du själv är ditt problem, men ingen människa är en ö, utan problemen man känner hänger oftast ihop med den livssituation man befinner sig i, händelser man blivit utsatt för, eller att man helt enkelt inte fått den kärlek och bekräftelse på att man är värd att älskas och ha ett bra liv som alla människor behöver. Men det är inte säkert att man själv kan reda ut allt det här och komma fram till en förståelse för sina egna känslor och därmed hitta sätt att hantera känslorna som inte gör en illa. Utan detta är något man oftast behöver hjälp med. Du verkar ha fått en kontakt inom psykiatrin och det är ett bra första steg för att komma tillrätta med hur du känner. Men många gånger kan vägen kännas lång och arbetssam varför tankarna på självmord dyker upp när ångesten kommer. I det läget du befinner dig nu ska du vända dig till psykakuten och även om du känner att dom inte riktigt förstår så blir det ändå en hjälp för dig att "komma igenom" det värsta. Vägen till att du ska må bra går sannolikt via din samtalskontakt men för att en samtalsbehandling ska leda till att man mår bättre så krävs det både att man etablerar en förtroendefull relation till den man träffar och att man ger det hela chansen, för sådant här tar tid. Så, för att klara av sin vardag under tiden så kan man ibland få vända sig till psykakuten för att få tillfällig hjälp, men det är som sagt inget som hjälper i längden, varför det är viktigt att man försöker hålla fast vid sin samtalskontakt.

Mitt råd till dig är att du idag vänder dig till psykakuten som du hittar på närmaste sjukhus, så du får hjälp att klara av den här helgen när dom här tankarna ansätter dig som värst. Det är första steget. Sedan hoppas jag att du orkar hålla fast vid den kontakt du fått och att du även berättar för henne/honom du träffar om hur du upplever att ingen tar dig på allvar och hur dina tankar går när du blir lämnad ensam som nu i helgen. Om det är möjligt så kan du också fundera över ifall du inte skulle berätta för din familj om hur du mår och hur du tänker på att ta ditt liv. Ge även dom chansen att stödja dig, för som läget är så bör du inte bli lämnad ensam med dina tankar och känslor. Men allra mest hoppas jag att du själv ska våga tro på att det finns ett liv utan ångest och oro även för dig, men att det krävs både arbete och att du håller fast vid din kontakt för att du ska nå dit. Så, även om det just nu ser nattsvart ut så finns det hopp därframme även om du själv inte känner det nu. Men om du väl har bestämt dig för att inte ge dig några fler chanser så finns det ingen människa i världen som kan hindra dig från att ta ditt liv, men där är du sannolikt inte än även om du är illa ute, för då skulle jag troligtvis inte hört av dig överhuvudtaget. Så, ta fast på den lilla gnutta av hopp du ändå sannolikt bär inom dig och låt den känslan få växa sig stark genom att låta andra få hjälpa dig och visa dig att du inte är ensam och att du inte är ett problem utan en människa som alla andra med rätt till ett bra liv.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar