Hej,har en dotter på 15 som jag älskar över allt annat. Hon har genomgått en stor förändring det senaste halvåret. Ser på henne att hon mår dåligt men att få henne att prata är i stort sett omöjligt. Hon sluter sig som en mussla. Hennes relation till sin mamma har blivit usel (vi är skilda)Dom bråkar jämt (hon bor hos sin mamma) Till mig har hon sagt att hon hatar sin mamma och att hon inte älskar henne längre+ att hon skulle kunna döda för att slippa se henne. Hon säger att ingen i hennes familj älskar henne osv. Givetvis är detta inte sant…vi älskar henne hur mycket som helst och har alltid visat det men nu verkar ingenting fungera längre….vad göra? Hon verkar inte må bra, det märks ju men hon vägrar att prata….

---

SVAR

Tonåringar som hamnar i problem kan många gånger ha svårt att öppna sig för sina föräldrar. Särskilt svårt kan det vara i en situation där problemen inbegriper den ena föräldern. Då kan det finnas en rädsla för att skapa konflikt mellan föräldrarna om man berättar, och det vill sällan barn/ungdomar ha på sina samveten.

Det kan vara svårt att veta hur mycket man ska insistera på att prata och det finns tyvärr inget enkelt svar på det. Går situationen för långt och man märker att det blir en väldigt negativ spiral så barnet far riktigt illa kan man bli tvungen att visa på allvaret genom att sätta sig inne hos barnet i dennes rum och berätta att man inte tänker gå förrän man fått veta vad det är som pågår. Det kan bli så att man får sitta där hela natten, men som sagt, i krissituationer kan det vara nödvändigt.
Om det inte gått så långt så man får ta till så drastiska åtgärder, är det istället viktigt att visa att man finns där och att man är beredd på att lyssna så fort barnet vill det. Det handlar om att man med jämna mellanrum "påminner" barnet om att man älskar henne/honom och finns där när han/hon känner sig redo att prata. För att underlätta kan man säga saker som att, "Vad du än berättar för mig så lovar jag att det stannar mellan dig och mig tills du vill något annat. " , eller "Även om du skulle berätta saker som du tror skulle göra mig arg på mamma eller på dig så vill jag du ska veta att jag inte kommer svika dig genom att bli arg på någon, utan jag vill bara få en chans att hjälpa dig."
Poängen är att hitta olika sätt att försäka barnet om att man inte kommer att svika och att man inte kommer hitta på något som barnet inte är med på, för det är bara på det sättet som barnet kan känna förtroende att börja prata om det är så att han/hon är rädd för att det han/hon säger ska få några obehagliga konsekvenser.

Nu vet jag inte hur din relation till din dotters mamma ser ut, men ett annat alternativ är att du kontaktar henne och berättar om din oro för er dotter och hör om ni tillsammans skulle kunna prata med dottern för att se om ni kan reda ut problemen.
Den här lösningen kräver ju att man står på väldigt god fot med varandra, och att man kan sätta sig över eventuella personliga känslor gentemot varandra. För om man sätter sig i en sådan här situation och börjar bråka eller på andra sätt lägga skuld på varandra så gör man det värre för barnet och skapar just den situation som många barn fruktar, nämliger att barnet känner sig ansvarig för att föräldrarna bråkar. Så, undvik den här situationen om du inte är säker på att ni tillsammans har möjlighet att sätta dottern i första hand utan att blanda in era personliga känslor.

Sist vill jag säga att det inte är ovanligt att det blir väldiga konflikter mellan mor och dotter under tonåren. Det behöver i sig inte vara några hemska saker som pågår, utan kan alltså rymmas inom den normala utvecklingen. Men man ska aldrig sopa problem under mattan och avfärda dom som tonårsproblem i syfte att slippa prata om det, för tonårsproblem kan vara nog så jobbiga att uthärda för ungdomarna, varför dom ska tas på allvar.
Men som sagt, det kan vara idé om du har möjlighet att prata med mamman och höra hennes syn på saken så du kanske får en bild av vad som pågår. Ibland kan lösningen vara att ge dom som bråkar en paus från varandra genom att dottern tex får bo hos dig ett tag, men ibland så behöver man också ge den andre föräldern stöd i att orka reda ut problemen och inte bara välja det enklaste genom att låta barnet flytta.
Ja, som du förstår så finns det en mängd alternativ och varianter på hur man kan göra för att lösa upp sådana här situationer och hur man går tillväga beror mycket på hur relationerna ser ut, och vad man har förmåga att lösa tillsammans och inte. Så, därför kan jag inte ge dig ett exakt svar på vad som är rätt i er familj, men förhoppningsvis har du fått lite infallsvinklar att fundera över.