God kväll Jag har länge, länge, grubblat över min livssitation. Idag är jag 21 år (efter mycket om och men) studerar och bor själv sedan 3 år. Är uppvuxen med "alkoholism" och den är fortfarande påtaglig via min moder. Hand i hand med detta var jag mobbad genom hela min skolgång. Jag sprang på min första svarta vägg när jag var 18 och blev diagnostiserad "leende depression". Jag är väldigt social och uppfattas som sympatisk, trygg och "allvetande". En människa som andra gärna lättar på sina bördor för. Detta i sig är för mig inget problem, problemet uppstår att det finns ingen jag kan anförtro mig åt. Min mor är min bästa vän men hon kan inte erbjuda trygghet eller stöd, pg a hennes egna problem. Jag står helt själv som jag alltid har gjort. Men jag behöver prata och det är här den stora problematiken träder in. Jag har arbetat inom vården de senaste 3 åren, även inom våra psykiatriska mottagningar vi har i området, personalen känner mig, teamen känner mig, som en medarbetare. Vilket lämnar mig i stort sett helt ute då det inte finns någonstans jag kan söka tröst. 21 årig studerande har inte ekonomi till avancerad terapi, utan då måste det gå via remiss och detta tar ca året. Forskade lite om vilka terapiformer de kunde erbjuda men allt vad jag hamnade hos var kuratorer. Inte för att vara övermodig, men en kurator har inte mycket mig att ge. Så vad jag behöver är ett par goda råd på vägen till hur jag ska kunna finna samtalsmöjligheter på lite mer avancerad nivå. Utan att bli fattigare än vad jag redan är eller att behöva byta arbetsplats. Tack på förhand och trevlig helg

---

SVAR

Jag kan förstå om du inte känner dig bekväm med att "bli patient" på din egen arbetsplats. Det är dock inte ovanligt att vårdpersonal med koppling till psykiatrin behöver tex samtalsterapi precis som vem som helst kan behöva det under vissa perioder i livet. Det är lite olika hur olika psykiatriska mottagningar hantera detta, men ett vanligt förfarande är att man söker hjälpen, eller ber om att få bli remitterad till en mottagning i en annan närliggande stad. Det kan dock ibland vara så att man måste åka en rejäl bit då, eftersom vissa psykiatrimottagningar står för den psykiatriska vården i flera kommuner samtidigt.
Men undersök gärna detta och om det finns en möjlighet för dig att åka till en annan stad utan alltför stora kostnader eller besvär så prata med en allmänläkare om en remiss.

Ett annat alternativ som inte är så dyrt är om du bor i närheten av en Universitetsstad där utbildningen till psykolog finns. Den bebdrivs för närvarande i Stockholm, Göteborg, Lund, Linköping, Uppsala och Umeå. Om det finns möjlighet för dig att ta dig till någon av dessa städer så finns det ofta möjlighet att få gå i terapi för sistaårsstudenterna. De sista tre terminerna på den femåriga utbildningen jobbar studenterna med terapier under handledning av erfarna psykoterapeuter. Även om det är en utbildningsterapi så är många enligt min erfarenhet mycket nöjda med den behandling en sådan terapi kan erbjuda. Kostnaden brukar vara kraftigt subventionerad.
Om detta är en möjlighet för dig kan du kontakta aktuell institution vilken du hittar på respektive Universitets hemsida. Erfarna psykoterapeuter har några inledande bedömningssamtal med dom intresserade. Detta för att kunna bedömma vilka som kan vara betjänta av denna typ av terapi, men också för att ge den eventuella klienten en möjlighet att ta ställning till rådande förutsättningar.

Nu vet inte jag vilken typ av vårdinrättning du avser när du säger att du sökt och fått erbjudande av en kurator. Men om det inte gällde Ungdomsmottagningen så skulle du också kunna göra ett försök där. Vissa mottagningar tar emot fram tills man är 25 år, och i vissa fall finns det en psykolog tillgänglig. Du behöver dock undersöka hur det ser ut där du bor för att veta om detta är en möjlighet.

Sist vill jag peka på möjligheten att få hjälp av någon av de organisationer som arbetar specifik med anhöriga till missbrukare. Det finns en rad sådana seriösa organisationer som i många fall har väldigt bra program och metoder. Det finns ofta stora likheter mellan personer som levt i så kallade dysfunktionella familjer, och många gånger kan möjligheten att få möta andra som upplevt samma sak hjälpa en på ens egen väg. Det kan vara en viktig pusselbit i att förstå hur ens livssituation påverkat ens personlighet och hur man kan hantera dom bitar som varit/är svåra. Jag bifogar en länk där du kan gå in och läsa mer om det här. Längst ner i artikeln listas en rad av dessa organisationer. En del av dom riktar sig specifikt mot vuxna barn till missbrukare. Du kan själv undersöka om detta är ett alternativ för dig.

http://www.miljomagasinet.se/dokument/nytt/jul03/alkobarn.html