Frågor och svar om bråk

16 Jan 2005, 11:06 98
Annat, 0 år
Question


Jag är en 18-årig kille som under en längre tid varit otroligt trött på min familj. Det handlar inte om att de är "dumma" på något sätt, faktum är att det är den bästa familj man över huvud taget kan tänka sig, men jag har ändå svårt för att umgås med dem rent allmänt.
När vi exempelvis sitter vid matbordet vill jag helst därifrån så fort som möjligt eftersom det är en sån "mesig" och tröttsam stämning.
Jag är särskilt trött på farsan (som dock är en lysande förälder) eftersom han är en så där typiskt 50-årigt superförsiktig.
Han verkar dyrka allt från sin egen ungdomstid och förakta alla sorters nymodigheter och vägrar oftast vara det minsta öppen för obekanta saker.

Samtidigt har jag märkt att det är otroligt mycket roligare och skönare att umgås med sina kompisar och sina klasskamrater, helt enkelt för att man känner sig vuxen med dem samt att de inte är så himla försiktiga inom allting.
Vad ska man göra i en dylik situation och vaför känner jag så här?

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Det du beskriver är inte alls något ovanligt. När man växer upp så är föräldrarna många gånger dom mest betydelsefulla vuxna i ens liv. Eftersom man själv varken är färdigutvecklad psykiskt eller har en massa erfarenheter av livet när man är barn/ung så är det naturligt att man ser upp till sina föräldrar och tror att dom har alla bra egenskaper. Visst blir man arg och sur på föräldrarna både som barn och som ungdom men skrapar man lite på ytan så tror dom flesta att det är dom själva det är fel på och inte föräldrarna. Så, föräldrarna är lite som idoler för en som liten, och även om det inte är så uttalat eller man går och tänker så, så finns det oftast en tro på att föräldrarna besitter en massa bra egenskaper och man har varken förmåga eller mognad att se något annat.
Det här är så starkt att även barn till föräldrar som beter sig oerhört illa och som brister väldigt i sitt föräldraansvar får den här beundran av sina barn och barnet tror oftast att det är deras eget fel eftersom det är så otänkbart att tro att det är fel på föräldrarna som man är så beroende av.

Men i takt med att man börjar bli vuxen så händer det saker. Med tiden så börjar man upptäcka sidor hos sina föräldrar som man inte sett förut. Föräldrarnas idolstatus börjar rasa ihop och man börjar se dom för vad dom är, dvs vanliga människor med både positiva och negativa egenskaper. Så på ett sätt är dom fortfarande ens föräldrar som man har ett starkt band till, på ett annat sätt kan man upptäcka att dom har sidor som man tycker är både jobbiga, irriterande och inte alls tilltalande, dvs skulle du ha träffat din förälder i ett annat sammanhang utan att han/hon varit din förälder skulle du kanske inte valt att umgås med en sådan person.
Det här är en del i att bli vuxen och att separera från föräldrarna vilket i princip alla gör med tiden. Ibland så visar det sig att man inte alls funkar ihop och att man har helt olika värderingar, intressen osv, varför man kanske inte umgås så mycket, ibland så kan man med tiden finna nya gemensamma plattformar och man kan uppskatta vissa sidor vilket gör att man kanske umgås på ett speciellt sätt som två vuxna.

Så, det här du beskriver är alltså inget konstigt. Man kan älska sina föräldrar utan att för den skull gilla deras personligheter fullt ut. Hur man väljer att hantera det när man väl har eget boende, egen familj osv, och hur mycket man umgås kan alltså variera, men det blir en fråga för dig att hantera längre fram. Så se det här som ett tecken på att du börjar bli vuxen och få din egen personlighet med dina värderingar och uppfattningar om vad som är viktigt och intressant här i livet, och detta behöver inte stämma överens med vart dina föräldrar står. Det kan kännas tråkigt i sig att upptäcka att ens pappa/mamma är en bra men tråkig person eller vad man nu tycker, men det är en del av livet och en del i att växa upp och forma sitt eget liv, så i den meningen är det faktiskt positivt.

Om du känner för det kan du prata med dina föräldrar om det här, men du ska veta att för föräldrar så är omställningen från att ha små barn till att ha vuxna barn med egna åsikter, eget umgänge osv många gånger svår. Det blir ibland som en identitetskris för föräldrarna som i så många år vant sig vid att barnen ser upp till det mesta dom gör. Att barnen blir vuxna och föredrar att umgås med andra istället, kan vara smärtsamt, men samtidigt något du inte kan förskona dom ifrån utan det är som sagt livets gång och något som dom måste hantera, vilket dom också kommer att göra. Men bli inte förskräckt om du stöter på motstånd ifall du tex vid middagarna börjar att diskutera med din pappa och berätta hur du ser på saker och ting när han uttrycker sina värderingar. Det kommer att ta ett tag för dom att vänja sig vid situationen, men med tiden kommer dom sannolikt uppleva det som positivt att du verkar kunna stå på egna ben och vara stolta över dig för det. Så, istället för att sitta där tyst och bara vilja gå ifrån middagsbordet kan du alltså ta tillfället i akt och träna på att uttrycka dina åsikter och värderingar. Vem vet, det kanske kommer bli tämligen livade middagstillställningar som du tycker är intressanta istället.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar