Frågor och svar om självmordstankar

17 Apr 2005, 10:14 259
Annat, 0 år
Question


hejsan hejsan. Jag är en tjej som är 14 år, jag skriver in detta till er för jag vill skriva det till någon. Jag HATAR mitt liv, och jag vill dö. Men jag vet att det finns saker som jag inte vill mista i livet, men de sakerna blir så små när det svarta molnet härskar i mitt liv, solen når helt enkelt inte marken. Jag kan inte förklara alla orsaker till att jag vill dö, men en del utav det:
Mina föräldrar skilde sig för två år sedan, men jag upplever inte att jag blev så jätte ledsen och berörd av det. Men jag antar att jag ändå tänker på det iblend, och att det ändå satt spår i mitt liv.
Jag har fått mensen, är 14 år nu, fick det när jag var 11 år. Och jag hatar den, förut så kunde jag inte gå någonstans, utan var hemma från skolan och satt instängd och gråtande inne på toan i flera timmar. Jag hatar det, men nu e det bättre, för nu för tiden e jag så stressad och mår så JÄVLA dåligt, att den har försvunnit, kommer nu typ en gå¨ng var tredle månad. Men jag tänker fortfarande tillbaka på den tiden som var innan, är SÅ rädd!
Men det är andra saker också. Tillexempel så har jag ONT ÖVERALLLT. Alltså då menar jag nästan överallt, jag har inte på tre år haftven enda minut utan att det gör ont någonstanns. för att nämna de ställen jag brukar ha ont på, hela tiden, varje dag:
RYGGEN, AXLARNA, HUVUDET, ARMARNA, REVBENEN, HÖFTERNA, ÖGONEN, NACKEN, TINNINGARNA, KNÄT, FÖTTERNA, HÅRBOTTNEN M.M som jag sa är det nästan överallt. Och jag vet inte vad detta beror på, jag hatar det. det är cokså därför jag tycker att det finns tråkiga saker i mlivet, eftersom varje gång jag hittar något kul som jag gillar måste jag snart sluta för att det gör så ont. Jag kan inte göra någonting utan att det gör ont, inte ens sitta STILL. jag kan inte sova på nätterna för jag vaknar hela tiden av att jag har ont överallt, om jag lyckas somna vill säga! Varför har jag så ont överallt? Är det för att jag mår dåligt, eller för at jag har dålig kropp. vad beror det på?
Men sedan är det en annan sak, som nästan är det värsta. Det är PETER. det är väldigt svårt att förklara. PETER är den värsta varelsen jag mött, observera ordet varelse, för jag vet inte vad jag ska kalla honom, jag vet inte om han är någon människa. jag skulle mer kalla honom ett spöke. Det är så här, att när han kommer till mig så händer detta:
först så kanske jag sitter och bara gråter och gråter och mår jätte dåligt, för han kommer alltid när jag är som mest hjälplös och sårbar. Ja,men efter en stund så hör jag inte längre ljuden av livet, utan det enda jag hör att PETERS hotfulla stämmor inom mig. Snart är jag förlorad i hans händer. Efter en kvart ungefär ligger jag på golvet och andas häftigt(endast genom bröstandning) och jag skakar som en galning. PETERS hot tornar upp sig för mig, han programerar in/säger år mig vad det är jag måste göra. Jag kan inte stoppa det för jag har förlorat medvetandet totalt. Jag gör som han säger, jag ser vad som händer, men jag kan ingenting göra. Det är som om min kropp finns, men själen är övertagen. Det är som i sånna filmer typ förhäxad när demoner tar över andras kroppar.
Detta är det absolut VÄRSTA jag har varit med om, jag hatar HONOM. men jag vet inte vem han är, jag vet bara att han heter PETER. jag hoppas du inte tror att jag har kommit på allt detta för det är sant! men jag vet inte vad jag ska göra!??, vem är han? vad vill han mig? döda mig? (han har sagt åt mig att hoppa i en bäck och springa ut framför tåget, men han försvann precis innan jag hoppade)Vad är han för något?
Jag vet inte vad jag ska göra åt några av mina problem ( ska lägga till att jag har jätte lätt för att bli stressad, och har jätte svårt att sova så jag e alltid trött. + att det jag skulle behöva är at stänga av hjärnan, jag kan inte sluta tänka. alltid tänker jag, på verenda lediga stund jag får, jag tänker på allt, alla problem, både de jag har nu och sånt som har hänt förut i mitt liv. och då gråter jag, tänker och gråter, det är min hobby) kan någon hjälpa mig? eller är självmord enda utvägen?
Jag kan berätta också att jag vände mig till min lärare första gången i december 2004 (HAR MNÅTT SÅ HAR JÄVLA DÅLIGT I TRE ÅR NU), jag litade på henne, och har berättat nästan allt för henne. Men det var så här att hon kunde inte hjälpa mig, för detta var så allvarliga saker att hon inte hade lära inom det, så hon vände sig själv till kuratorn, eftersom hon mådde dåligt av detta, detta slutade i att jag och hon tillsammans pratade med kuratorn, och att min lärare ringde hem, för det hade gått för långt när jag ville ta mitt liv. Oxå kuratorn pratade med mina föräldrar, och nu har de allihop skickat mig till sjukhuset BUP där jag ska få hjälp av utbildade. Men det e bara det att hur ska jag kunna berätta allting efter 3 år av tystnad? hur ska de kunna hjälpa mig nu, när de inte kunde för 2 år sedan? jag var nämligen där för 2 år sedan och pratade i ett halvår. sedan trodde de inte att jag behövde det mer, men efter det blev det bara VÄRRE. DE KUNDE INTE HJÄLPA MIG! men vem kan hjälpa mig? tror du det finns något hopp för mig? eller är det lika bra att ge upp och dö?
Jag har helöt gett upp, jag tror att jag är hjälplös. för om experterna på sjukhuset inte kunde hjälpa mig förra gången, varför skulle de kunna det nu? och om de inte kan, vem kan då??
det onda tar över det goda.
Jag hatar livet, det är sant, jag vill dö. för jag finner inte livets mening, i tre år har den varit oklar, finns det någon? finns det något hopp för mig, eller är graven redan grävd??

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Att komma igenom en svår situation och hitta en balans i livet när allting känns som kaos och hopplöst tar tid. Och enligt min erfarenhet så kan det behövas hjälp i flera omgångar innan man nått till en punkt där livet börjar kännas meningsfullt att leva.
Och tyvärr så kan det många gånger kännas som om det blir värre när man börjar jobba med att komma tillrätta med så här svåra och tunga känslor. Det beror på att känslorna kommer upp till ytan precis som när man börjar gå på en orörd sandbotten så den virvlar upp och gör vattnet alldeles grumligt så man inte kan se något längre. Men om man håller ut så är det min erfarenhet att det klarnar med tiden, och saker och ting börjar lägga sig tillrätta på ett nytt sätt som gör att man börjar känna mer hopp och tro på att det finns ett liv som är värt att leva.

Det kan vara svårt att se vägen till att må bra i förväg och ett av problemen när man mår som du verkar göra, är just att man själv inte kan se någon väg varför man behöver hjälp av andra som har varit med och sett hur dom olika vägarna kan se ut och som vet att vägarna leder någonstans. Så min förhoppning är att du ska våga tro på att det finns andra som känner dom här vägarna och som kan hjälpa dig att gå vidare även om du själv inte kan se vägen överhuvudtaget. Du behöver inte själv tro på det just nu, utan din inre tro på livet och att det finns någon mening för dig måste få växa fram och för att det ska kunna hända behöver du bara tro på att det finns andra som vet och kan hjälpa dig fram även om det tar tid innan du kommer fram.
Jag har åtskilliga gånger sett en människa utan hopp och tro på livet växa sig stark och hitta vägen mot ett meningsfullt liv. Men det har varit avgörande att dom låtit andra hjälpa dom, trots att dom själva har tvivlat på att det finns någon hjälp att få. Att välja självmord innebär att du aldrig kommer få veta ifall ditt tvivel var riktigt eller inte och då ger du heller aldrig dig själv chansen, varför jag hoppas att du istället tar ditt tvivel i handen och låter andra hjälpa dig tills du själv blir övertygad hur lång tid det än tar.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar