Frågor och svar om kärleksrelationer

21 May 2005, 11:27 127
Annat, 0 år
Question


Hejsan, jag är en ung tjej som levt ett mycket rörigt och stundtals tragiskt liv, speciellt under mina tonår. Nu är jag ett par år över 20 och har två barn samt är gift. Jag har varit med mina barns pappa i fem år men nu är det slut sen en ganska lång tid tillbaka, vi har dock försökt att gå på rådgivning och inte skyndat beslutet. Jag vill bara göra det som är bäst för barnen. Jag har egentligen aldrig älskat honom utan har sökt mig till en trygg hamn för att komma undan min egen dåliga självkänsla och mitt röriga liv.

Saken är den att efter det här uppbrottet så har jag lärt känna en ny kille som jag blir mer och mer förälskad i. Sanningen är den att jag aldrig känt så här förut och det håller på att ta knäcken på mig. Först trodde jag att jag var sjuk, jag trodde aldrig man kunde känna så här för någon!? Jag tror inte att han känner likadant, även om han har "flörtat" med mig då och då. Chansen att han skulle vilja ha mig är oerhört liten. Vilket är tur eftersom jag är i en sån konstig situation just nu med en skilsmässa på tapeten och två små barn. (vem vill ha en tjej som har två barn och är frånskild?)

Min fråga är väl egentligen; hur sjutton kommer man över en sån här sak?? Jag har inte kunnat äta på flera månader och han dyker oinbjuden upp i mina tankar och drömmar. Han inkräktar på hela mitt liv och om jag får syn på honom så känns det som om någon sparkar mig i bröstet och jag blir helt kräkfärdig och vimmelkantig samtidigt som hela kroppen pirrar av förväntning. Vi har inga gemensamma bekanta så jag har ingen ursäkt att umgås mer med honom (läste ert råd om olycklig kärlek)utan jag får gå med mina tankar. Kan detta vara en produkt av min skilsmässa? Är det så här folk känner sig då de blir kära? Hur överlever man sånt här? Jag kan inte tänka mig att ens se åt en annan kille, jag känner mig så oerhört patetiskt barnslig. Finns det något enkelt sätt att göra sig kvitt de här känslorna? Jag håller på gå under pga en KILLE! Trodde aldrig att jag skulle åka dit, men det är typiskt lilla missanpassade jag att när jag väl faller så blir det magplask.

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Visst, din situation är rörig nog som den är, men kärleken väntar sällan på rätt tillfälle. Och jag kan inte låta bli att slås av ovilja att förlora dig på det här sättet, och hur du direkt både diskvalificerar dig själv som en attraktiv partner och ser det här som ett utslag av något sjukt hos dig.
Men vänd på det, tänk om det här är något hos dig som inte är missanpassat eller konstigt, utan att du faktiskt nu upplever hur det är att vara kär för allra första gången och att det är ett bra steg i din utveckling. Och tänk om man skulle se det som att det var på tiden att du fick uppleva den här känslostormen, istället för att se det som något missanpassat och något som kommer helt fel.

Därmed inte sagt att jag inte förstår ditt dilemma och din vilja att i lugn och ro slicka dina sår och se till att det blir så bra som möjligt för dina barn. Men enligt min efarenhet så är bland det bästa man kan göra för sina barn att själv vara lycklig och konkret visa att kärlek och lycka är något som existerar oavsett om man utvecklar känslan till ett förhållande eller inte. Och tänk om det är så att vi människor inte alltid kan ha kontroll över våra känslor utan dom far iväg lite som dom vill ibland, trots att det inte är lämpligt eller bra timing????
Mitt råd till dig är att du sätter dig ner och tar ett djupt andetag och funderar över ifall dom här känslorna verkligen är negativa. Och spelar det egentligen någon roll ifall det beror på skilsmässan eller inte? Blir dina känslor mindre verkliga för att dom skulle ha något med skilsmässan att göra?
Enligt min efarenhet så har i princip allt vi känner något att göra med vad vi har med oss i bagaget och vilka vi är som personer. Men ibland leder det ingen vart att fastna i en massa varför, utan ibland är det bästa att bara "go with the flow" och se vart det leder en och lita på att man reder ut det på bästa sätt. Och utifrån ditt brev tror jag du har den förmågan om du bara tillåter dig själv att vara "patetiskt barnslig" och slutar tro att allt som är gott här i livet ligger utom räckhåll för dig.
Ja, fundera själv, kanske är jag helt fel ute, eller kanske ligger det något i det jag säger......

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar