För ca. 4 år sedan började jag förstå att min pappa var beroende av alkohol. Han dricker varje dag minst 5 starköl, han blir dock inte full av det, på helgerna dricker han sig full, det han bli upptil 15 -20 öl under en dag. Han började också vara elak mot mig och min mamma, han bröt ner mig psykiskt och jag har idag inget som helst självförtroende. Jag är sådan att jag håller allting inombords, det är bara en person som vet om det här men jag kan inte prata om det med honom eller någon överhuvudtaget. Mina föräldrar är skiljda nu men jag får ofta "flashbacks" av hur jag mått och vad min pappa har gjort. Jag kommer aldrig kunna förlåta honom eller min mamma för vad de har gjort, att min mamma lät det pågå såpass länge och sa aldrig någonting. Jag känner aldrig att jag mår bra, som bäst är det "okej", jag tänker ofta på att ta livet av mig och har flera gånger påbörjat "avskedsbrev".. Borde jag gå till en psykolog? Jag bygger bara upp murar omkring mig när jag aldrig pratar med någon, men jag har verkligen jätte svårt att prata om mina problem med andra..

---

SVAR

Många barn i familjer där det finns missbruk eller andra svåra problem beskriver känslor av att känna sig värdelös, men också uppfattningen att deras känslor inte räknas då föräldrarna oftast haft fullt upp med sitt, varför barnet lärt sig hålla tyst för att inte belasta föräldrarna ytterligare. Så att vara otränad i att dela känslor och upplevelser och känslor med andra och därför bära mycket inom sig själv är alltså något som du delar med andra barn till missbrukande föräldrar.

Att gå till en psykolog är en stor hjälp för många då man då får en möjlighet att "träna" sig i att uttrycka sina känslor vilket med tiden oftast gör att man blir bättre och bättre på att veta vad man själv vill, och ta plats med sina behov i sin omgivning. Men vägen dit kan vara mer eller mindre lång så om du väljer att söka psykologhjälp så kommer det sannolikt att ta tid för dig att både känna ett förtroende för den du träffar, men även att kunna börja dela dina känslor. Så, det kan vara viktigt att du inte förväntar dig att kunna göra detta med en gång, utan ser det som något som istället kanske är målet för dig med en terapi.

Mitt råd är att du söker hjälp i någon form. Du kan tex ringa till öppenvårdspsykiatrin och höra vilka möjligheter dom har att hjälpa dig, och även vilka andra alternativ det finns där du bor. För hjälp i någon form är sannolikt viktigt för dig så du kan komma vidare och finna din egen mening och lust i ditt liv.