Frågor och svar om förälder

20 Oct 2005, 10:56 207
Tjej, 0 år
Question


jag är bisexull.....jag vågar inte berätta det för någon.. inte för att jag skäms över det, men hur ska jag berätta för min familj? dom kommer bli besvikna. det är väl inte fel att älska någon?

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Nej, det är aldrig fel att älska någon. Men visst är det som du säger att det är inte alla som känner så, varför man aldrig vet på förhand hur någon ska reagera när man berättar om sin sexualitet.
Men något man enligt min erfarenhet kan fundera över är i vilket läge det är viktigt att berätta för andra. Om man tänker på det så är det ju ingen heterosexuell som går och berättar för nära och kära om att dom faktiskt är heterosexuella. Så vad är det som säger att man så fort man är bisexuell eller homosexuell måste berätta?
Istället är mitt råd att du och andra i din situation funderar över om man verkligen vill berätta och i sådant fall när. Vissa kommer då fram till att det är väldigt viktigt att berätta ganska omgående av olika anledningar som tex en önskan om att bli uttalat accepterade av sina nära och inte bara tro att man är det så länge som föräldrar och andra tror man är heterosexuell. Men några kommer enligt min erfarenhet också fram till att det inte alls är nödvändigt att berätta utan det räcker med att man själv är bekväm med sig själv och vet vem man är, sedan får andra upptäcka det efterhand.
Andra tycker inte det känns viktigt just nu när dom tänker efter, men längre fram blir det av olika anledningar viktigt och då känns det mer naturligt att berätta.

Jag vet inte i vilket läge du befinner dig, men enligt min erfarenhet så är det många bi-, och homosexuella som nästan känner ett måste när det gäller att berätta så fort man själv vet, och så är det ju egentligen inte. För din sexualitet är ju din ensak och inget som varken föräldrar eller andra har med att göra så länge som man själv inte vill att dom ska ha det.

Har man funderat igenom det här ordenligt och kommit fram till att man vill berätta och att det är av olika anledningar är viktigt för en att ens föräldrar eller andra får ta del av det här, då brukar det på ett sätt kännas mer naturligt att bara säga som det är vid ett tillfälle när man har dom på tu man hand. Självklart kan ändå reaktionen bli annorlunda än vad man själv önskar, men i det läget är man oftast bättre rustad för det än om man själv känt sig osäker eller mer eller mindre tvungen att berätta.
Utifrån hur man tror att ens föräldrar ska reagera kan man förbereda sig och se till att man har stöd ifall det skulle bli en reaktion som sårar en. Tex kanske man har en nära vän som vet och som känner till att man tänker berätta för föräldrarna och som finns där och stöttar om man skulle bli ledsen. Eller så kanske man pratat med en kurator innan och kan få stöd av henne/honom om det inte skulle gå som man vill. Man kanske också vänder sig till en lokalförening inom rfsl (www.rfsl.se) och pratar med andra som varit i samma situation och får dela deras erfarenheter. Ja, det finns många vägar att gå, men som sagt, det är ju långt ifrån självklart att du vill berätta för dom just nu, eller att dom i sådant fall kommer att reagera negativt. Så, fundera över hur din situation ser ut och varför det är viktigt att berätta i sådant fall och sedan kan du söka stöd i den mån du känner att du behöver det.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar