Hejsan! Jag har ett problem men vet inte vad problemet är riktigt. Jag är 15 år. Min pappa dog då jag var 5, och allting påminner mig om det. Varje gång någon kompis är arg på sin pappa eller pratar om sin pappa så blir jag deppig. Jag har haft en pojkvän som jag gillade jätte mycket, men undertiden vi var ihop så har jag aldrig varit så lycklig, men samtidigt olycklig, för att jag är väldigt osäker, jag tror att alla hatar mig och tycker jag är jobbig. Jag började skära mig av någon andledning. Sedan tog det slut mellan mig och min pojkvän, och jag vart JÄTTE ledsen. Och nu kan jag inte sluta skära mig. Jag är HELA TIDEN deppig. Jag kan inte komma över han. Jag vill inte prata med någon om det. Jag tänker inte prata med någon om det. Jag vill bara bli glad igen, känns som att jag aldrig har varit glad. Eller jag är glad då jag är med kompisar. Men varje gång jag stannar upp och inte gör något så blir jag jätte deppig. Så jag har känslan att jag alltid måste göra nått. Kan aldrig bara slappa hemma. För då skär jag mig. Och efter jag har skärt mig så blir jag ännu mer ledsen. Jag är hela tiden arg då jag är hemma, och jag bråkar hela tiden på min familj. Fastän dom är jätte snälla. Om det här är att leva, vet jag inte om jag vill… jag orkar inte med det längre.. Vill dö, men vågar inte, och då jag inte vågar blir jag ännu mer arg på mig!!! Vet inte vad jag ska göra… hjälp!

---

SVAR

Hej!
Det verkar som att du aldrig har sörjt din pappas död utan av olika anledningar tvingats leva vidare som om ingenting hade hänt.
Alla de känslor som är knutna till din relation till pappa och hans död dök upp när du blev ihop med din pojkvän. Trots eller just pga att du var lycklig med din pojkvän kände du stark smärta och ångest som du inte kunde göra något annat med än att skada dig själv. Förmodligen var du rädd för att än en gång bli lämnad och förlora en relation som gjorde dig lycklig, precis som med pappa. När din pojkvän sedan gjorde slut så gick pappas död i repris i ditt inre och det var som att du och ditt liv förlorade allt värde.
Du var bara fem år när pappa lämnade dig. Som liten tar man på sig ansvar för det som händer, t ex att mamma skaffar ett barn till för att man själv är dum eller att föräldrana skiljer sig för att man inte duger. Som ett sätt att förklara det ofattbara, att din pappa lämnat dig för alltid, har du förmodligen lagt skulden på dig själv för att slippa bli arg på honom.
Du har mycket ledsna och arga känslor inom dig. Du vänder allt inåt, mot dig själv när du skär dig och är arg på dig själv, men när du skriver att du inte tänker prata med någon om dina problem kan jag förstå att du också är besviken och arg på omgivningen utan att finna vägar att uttrycka det. Att inte vilja prata om dina problem blir till sist egentligen inget straff mot någon annan än dig själv.
Du har det så svårt att du måste ta hjälp av andra. Finns det någon vuxen i din omgivning som du litar på? Det skulle vara en bra början att tala med någon om hur förtvivlad du är över att det är slut med din pojkvän. Nästa steg, eller första om detta inte går, skulle vara att ta kontakt med skolpsykologen, skolkuratorn eller skolsköterskan som också kan hjälpa dig att söka vidare för att få hjälp med dina djupliggande problem som har med sorgen efter pappas död och ditt självdestruktiva beteende att göra.