Jag vet inte hur jag ska skriva. har försökt flera gånger men suddat så nu får det bli som det blir. jag kan inte sova på nätterna. ligger och stirrar i taket fram till 3-4tiden. nu har jag tröttnat på det och sätter mig vid datorn istället. mina ögon känns helt röda och svullna. och snart börjar skolan igen efter lovet och jag måste gå upp klockan 6 varje morgon igen. jg kommer inte orka så länge till .. jag trivs bra i skolan. har otroligt svårt att få kompisar men tror att jag nu (efter en termin på gymnasiet) äntligen börjar bli kompis med en av tjejerna i klassen. min klass är stor och jag klarar inte av stora folkmassor. får panik och sluter mig fullständigt, drar mig bort från alla och höjer volymen på min mp3. jag får enorm panik om jag hamnar i centrum eller om jag måste prata inför klassen, skakar massor, svettas, stammar och stakar mig. fruktansvärt. jag klarar heller inte av att äta med folk runt mig. lunchrasterna tillbringar jag allra oftast i biblioteket, om inte någon drar med mig in i matsalen. då sitter jag och leker lite med lite fil och flingor. har knappt ätit alls i skolan den här terminen. fast jag vet att jag måste äta något för vi går så långa dagar att jag orkar inte annars. jag äter frukost (om jag nu äter det, kan jag hoppa över den så gör jag det) vid halv 7 ungefär och sen middag vid 18. helst av allt äter jag inte alls .. social fobi? jag har läst en massa om det och ju mer jag läser ju mer tror jag att det är det jag har. hur "botar" man det? jag har vart på bup en gång. bröt ihop och bara grät och skakade. jag kan inte prata med människor. nu känner jag mig redo att kanske prata lite med henne för jag vet att hon är snäll. men när jag väl är där kommer hon inte få ett enda ord ur mig, precis som förra gången. jag kan inte prata, munnen låser sig. jag vill prata. men jag kan verkligen inte. sist ville hon att jag skulle ringa upp henne om jag ville fortsätta samtalen. jag ville nog göra det, men där har vi ju ett litet problem. telefonen. panik om jag måste ringa någon. jag skär mig och vill ha hjälp att sluta. om jag talar om det för henne kommer min mamma att få reda på det då? mamma tror nämligen att jag har slutat och jag vill verkligen inte att hon ska få reda på att jag aldrig gjorde det. jag lyckades bara hålla mig från rakbladet under en tid. nu klarar jag det inte mer än 2-3 dagar, sen försöker ångesten att klösa sig ut ur mig. snälla, hjälp mig. svara på mina frågor. jag ber. jag måste få veta ifall ni skulle säga ngt till mamma för annars vågar jag inte höra av mig till pykologen, och jag behöver henne verkligen nu.

---

SVAR

Om du tittar under kategorin "Hälsa, kropp och utseende" och sedan klickar på länken "Trötthet" så finns där svar som du kan ha hjälp av när det gäller att kunna sova.

Sedan tar du upp en rad saker till kring din sociala situation och din önskan om att kunna prata med psykologen på BuP som du träffat tidigare. Detta hänger sannolikt ihop med dina svårigheter att sova, men här kommer jag bara att ge dig råd kring kontakten med BuP så kan du läsa i den kategorin som jag nämnde ovan för att hitta mer konkreta tips om det här med att få en bättre dygnsrytm.

Du berättar om din ångest och din oro och hur du använder rakblad för att komma bort från dom känslorna med jämna mellanrum. Utifrån ditt brev så låter det som om du vet att det här sättet att döva ångesten inte är ett bra sätt, då det skadar dig på andra sätt. Samtidigt så kan det vara svårt att veta vad man ska göra när känslan av ångest blir för stark och man inte ser någon annan utväg än att ta till något som så att säga överröstar dom jobbiga känslorna. Att inte kunna berätta det för sin mamma och på olika sätt hålla det hemligt ger en signal om att du även känner skuld för att du inte klarar av att sluta med rakbladet och att du är rädd för att din mamma eller psykologen skulle bli arga eller på andra sätt reagera negativt om dom visste.
Det här är självklart ingen bra situation för du behöver ju hjälp att hitta andra sätt att hantera alla jobbiga känslor. Sätt som inte leder till någon skada för dig själv, utan som istället hjälper dig att bygga upp ditt förtroende för att du klarar att leva ett bra liv utan att behöva göra illa dig själv.

Du verkar själv vara inne på att du vill ha kontakt med den här psykologen igen och det är väldigt klokt av dig, för det kan vara jättesvårt och jobbigt att hitta andra vägar på egen hand. Samtidigt så hindras du från att ta kontakt av din rädsla för att prata, eller inte kunna prata fast du egentligen vill.
Mitt råd till dig är att du sätter dig ner och skriver ett brev eller kopierar den här texten och skickar till din psykolog och att du ber henne att skicka en tid när du kan komma och träffa henne så du slipper att ha första kontakten i telefon.
När du sedan väl träffar henne så kan du tänka på att psykologer är vana vid att barn och ungdomar (vuxna också för den delen) har svårt att berätta om hur dom egentligen har det och vad dom känner. Så det är inget konstigt. Det vore snarare konstigt om alla vågade berätta allt inför en främmande människa, eller hur. Så, ge dig lite tid att lära känna henne. Hon kommer att hjälpa dig att våga prata med tiden bara du går dit. Och med tiden kommer ni två sannolikt att bygga upp ett förtroende för varandra där du kan känna dig lugn inför att hon inte berättar för din mamma vad du säger, för det gör hon inte så länge som det inte är akut fara för ditt liv, och även om det är farligt att skära sig så är det ingen akut fara varför hennes tystnadsplikt gäller. Men även din oro inför att inte kunna prata i förtroende med henne utan att din mamma får veta är något som du kan skriva om i brevet så kommer hon säkert att berätta för dig hur det ligger till. Om du ger det hela chansen så kommer sannolikt den dagen då du själv kan berätta för din mamma om hur du egentligen känner dig. Det skulle troligtvis vara en stor lättnad för ingen vill ha den typen av hemligheter inför sin mamma. Men det kan ta lite tid innan du känner dig så stark, så börja med att skriva det där brevet och skicka till psykologen så får du ta ett steg i taget.