Snälla killar kommer sist? Fenomenet ”bad guys” är något som förbryllat mig ända sedan högstadiet och fortfarande gör det. Mer än en gång har jag blivit ratad till förmån för någon snyggare och mer spännande (läs halvt kriminell) kille som i mina ögon verkar vara långt ifrån perfekt för tjejen. Det har inte alltid handlat om helt igenom onda mc-knuttar utan snarare oftare om killar som ser bra ut, men kanske inte är så seriösa. Efter ett tag så tar det slut p g a otrohet från hans sida eller att han blir så nonchalant att hon tröttnar. Hon gråter ut en skvätt för att sedan göra om samma procedur med en ny kille. Samtidigt står jag där och undrar hur hon, som förtjänar någon som behandlar henne bättre, kan nobba en snäll och ödmjuk kille som jag för en kille som det pinsamt uppenbart inte kommer att funka med. Nästan alla tjejer runt omkring mig funkar på liknande sätt. Dom verkar vilja ha en snygg men inte alltför snäll kille som imponerar på väninnorna. Jag kan se det praktiska i det; när det väl tar slut kan dom skylla på killen som dom kanske visste från början inte var så sympatisk. Men jag förstår egentligen inte varför. Jag menar, då och då kan man höra kommentarer från tjejer om att det är så svårt att hitta bra killar eller att killar bara är allmänt jobbiga, men varför fortsätta dejta samma sorts killar då?! Man blir lätt förvirrad när man mer än en gång fått fina kommentarer om att man är en jättefin kille och att det skulle behövas fler som mig etc, för att sedan se hur dom ständigt återgår till en typ av killar som dom tidigare beklagat sig över.

---

SVAR

Enligt min erfarenhet så kan många killar känna igen sig i det du skriver. Men faktiskt så kan man vända på det och se att många tjejer faktiskt känner samma sak, nämligen att killar kan vara mer intresserade av en snygg och häftig tjej oavsett hur oseriös, opålitlig eller otrevlig tjejen ifråga kan vara.
Enligt min erfarenhet så finns det alltså massor av mysiga, trevliga, snälla, gulliga, ärliga osv, osv tjejer och killar där ute som känner sig ratade för en mer spännande (läs bad guy/bad girl) och som inte skulle vilja något hellre än att ha en relation med den dom tycker om, men som inte får chansen till förmån en så kallad bad guy/bad girl.

Så, det här är snarare ett mänskligt fenomen än ett könsbetingat sådant, enligt min erfarenhet.

Vad är då förklaringen till det hela?
Ja, det finns ingen enkel förklaring som gäller för alla situationer, men djupdyker man i det hela så kan man tänka sig att vi människor hela tiden försöker vara i "top of the foodchain" för att uttrycka sig lite kryptiskt. Det betyder mer konkret att vi hela tiden försöker flytta fram våra positioner i "människoflocken" och stiga i rang. Och hur lite vi än gillar det så verkar bland annat val av partner vara en sådan sak som avgör vilken rang vi har. Och även om vi tycker oss vara upplysta, moderna och jämställda människor så är det i många fall ändå våra uråldriga gamla instinkter som styr. Det kan betyda att vi fortfarande söker egenskaper som varit viktiga för människan sedan urminnes tider och då pratar jag om traditionella manliga och kvinnliga egenskaper såsom att mannen ska vara stark och kunna ge kvinnan beskydd och att kvinnan ska vara vacker och kunna visas upp som en trofé inför andra män. I det avseendet "struntar vi i" om killen eller tjejen ifråga har en fullständigt avskyvärd personlighet, det är något vi i det läget kan bortse ifrån. Utan tanken på att kunna få just den personen och visa upp inför andra och därmed visa hur högt i rang man står, dvs hur attraktiv som partner man själv är, går före i dessa avseenden. Och förhoppningen om att man själv ska vara så attraktiv så att denne person omvänder sig och blir den där ljuvliga partnern man drömmer om så det blir en verklig jackpot, den kan hållas vid liv länge hos många människor, och dessutom kan den vara svår att ta kål på oavsett hur många minor man går på, vilket utifrån sett kan te sig hur korkat som helst.

Det här kan vara väldigt svårt att både ta till sig och inte bli förbannad på. Men jag vill poängtera att vi människor inte på något sätt är totalstyrda av vårt genetiska arv och våra instinkter utan vi har faktiskt ett val i det här avseendet. Att tro att det genetiska arvet är en ursäkt för att inte jobba med sitt eget förhållningssätt till vad som är viktigt i livet och vilka förväntningar vi har på kvinnor och män, är att sticka huvudet i sanden som en struts. Vi har en fri vilja hävdar jag bestämt, och vi har förmåga att utvärdera våra handlingar och välja en annan väg nästa gång. Men använder vi inte den fria viljan och förmågan att förändras och växa som människor så tar primära instinkter över och vi beter oss mer eller mindre som lägre stående varelser som behandlar varandra stereotypt och fördomsfullt utifrån kön, ras, ålder osv, osv.

Ja, nu har du fått ett långt svar utifrån mina erfarenheter. Det finns ingen exakt sanning i det här, utan detta är de slutsatser jag dragit efter att ha träffat många människor och fått höra hur de tänker och väljer att leva sina liv. Det står dig fritt att använda detta och fundera vidare i dina egna banor och använda din medvetenhet och din vilja till att bestämma hur du vill se på det här och förhålla dig till det. För tvyärr så är det nog inte sista gången du stöter på det så det är en bra sak att ifrågasätta och försöka hitta ett förhållningssätt till saker i livet man stöter på och som man inte tycker om. Det gör det lättare för en själv.