Frågor och svar om syskon

15 Sep 2006, 12:00 235
Annat, 0 år
Question


Hej. Det är såhär, jag mår inte så värst bra. Det finns många anledningar till det, tycker jag. Dels att mina föräldrar behandlar mig orättvist jämfört med mina syskon, vilket jag finner kränkande och mår jättedåligt över. Det händer väldigt ofta att dom behandlar mig så. Jag kan inte direkt ge några bra exempel, för det finns så mkt. Men ett exempel är att jag alltid får städa efter alla, blir tvingad att tillexempel gå ut med hunden när jag precis har kommit hem från skolan och fryser och är trött och hungrig, det är faktiskt jättejobbigt. Men något som jag också har funderat lite över är att dom inte på väldigt länge har sagt till mig att dom älskar mig, vilket dom säger dagligen till mina syskon. Och till exempel när dom kommer hem från/åker till jobbet så ropar dom hejdå till mina syskon, aldrig till mig. Detta låter inte så allvarligt men, jag upplever det så, eftersom det har pågått väldigt länge och att det är inte det ända.. Småsaker kan ta väldigt hårt.
Och så har jag ett annat problem. Det är att jag inte äter så mkt osv. tex. jag äter oftast inte någon middag eller lunch. Jag har försökt prata om detta med mina föräldrar och frågat dom om dom kan köpa mat till mig som jag kan laga själv, sån mat som jag tycker om, för jag har väldigt svårt för att äta. Speciellt sådana saker som jag inte tycker om liksom. Då säger dom bara "du får väl lära dig att äta", men det är faktiskt jätte svårt, vilket jag också har försökt förklara för dom. Jag förstår egentligen inte varför dom inte bryr sig mer. Liksom jag har aldrig gillat mycket mat och har tidigare varit underviktig. Nu har jag börjat känna mig tjock och äcklig så fort jag äter. Eller ibland om jag inte har ätit på en dag bara och kanske dricker ett glas vatten så får jag skuldkänslor över att jag kan gå upp i vikt.. Men eftersom jag inte äter så leder det ju också till att min kropp inte får någon energi, kan jag gissa? Och där kommer ännu ett problem; att jag aldrig kan hålla mig vaken i skolan, vilket är väldigt jobbigt. Liksom det är helt omöjligt, hur mycket jag än kämpar emot så kommer sömnen. Och jag somnar ofta utan att märka det.
Eftersom jag nu går sista terminen i nian och behöver hänga med i skolan pluss att jag måste plugga hemma, vilket jag aldrig orkar, så är detta väldigt påfrestande. Då kan det hända att jag får panik och bara vill dö och skita i allt.
Jag har också även tidigare haft självmordstankar och varit nära på att faktiskt ta livet av mig. Min mamma märkte det för lite mer än ett år sedan. Hon hittade ett avskedsbrev en gång, men tog inte så allvarligt på det, förrän hon hittade ännu ett till och märkte mina skärsår på armarna.. Då tog hon med mig till en psykolog, då blev det lite bättre när jag fick prata lite med någon.
Jag har funderat på att gå till psygolog igen. Men vet inte hur mina föräldrar skulle se på den saken. Eftersom dom inte inser att jag faktiskt mår dåligt. Men jag har insett att det är lönlöst att ens försöka prata något mer med dom.

Så. Ja.. vad ska jag göra för att må bättre?

tack på förhand.

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Det är precis som du säger att många små saker kan växa sig stora om man inte kommer tillrätta med dem, speciellt när det handlar om att man inte känner sig älskad och trygg hemma.
Mitt råd till dig är att du om du orkar gör ett försök att prata med dina föräldrar en gång till. Men denna gången ska du försöka göra det lite tydligare än att säga något i förbifarten när dom kanske är på väg att göra något annat, eller är allmänt frånvarande pga att dom är uppfyllda av sitt eget. Därför ska du försöka att gå till dom och säga att du har något väldigt viktigt som du vill prata med dom om och att du vill att ni pratar i enrum om detta. Be dom sedan att bestämma tid med dig för när ni ska ha det här samtalet. På det viset markerar du att det du har att säga är för viktigt för att hafsas bort, och att dom måste ta sig tid till ert samtal. Så även om det kan låta konstigt så kan det i ett sådant här läge, vara bra att "boka" tid med sina föräldrar, speciellt när man är flera barn i familjen. Se till också att ni bestämmer en tid när ni vet att ni kan få sitta ifred från dina andra syskon och att ni väljer en plats där det är lugn och ro.
Har du kommit så långt så har du sannolikt fått deras uppmärksamhet och sedan gäller det att du vågar berätta för dom hur du känner det ungefär som du beskrivit för mig i brevet.
Det är omöjligt att säga hur samtalet sedan utvecklar sig, men eftersom dom har hjälpt dig vidare till en psykolog tidigare så låter det troligt att dom kommer att försöka hjälpa dig när dom väl inser allvaret i det du säger.

Om du känner att det här är för jobbigt för dig att göra, är mitt råd istället att du vänder dig till närmaste Ungdomsmottagning eller öppenvårdspsykiatrin för att få hjälp för egen del i första hand. Att ha någon utomstående att prata med har du ju uppenbarligen positiva erfarenheter av och det är inget som hindrar att du skaffar den hjälpen på egen hand. Sedan kan du och den personen du träffar prata om ifall ni ska prata med dina föräldrar och då kan du få hjälp att prata med dom istället för att sköta det helt själv.

Ta det alternativ som känns bäst för dig att göra, för det viktiga är att du börjar någonstans för att reda ut din situation annars är det som du själv säger, lätt att allt växer dig över huvudet och alla små situationer bidrar till att skapa väldigt stora problem.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar