Frågor och svar om mobbning

3 Oct 2006, 13:00 158
Annat, 0 år
Question


Jag var en mobbare...
Hej!
Jag har ett jättejobbigt problem med en kompis och jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vet att jag gjort fel, jag vet att jag sårat många och jag vet att jag inte kan göre det gjorda ogjort nu.

På mellanstadiet var jag någon som alla såg upp till och jag och mina kompisar var några som tryckte ner alla som vi tyckte det var "fel" på, men framför allt var det nog jag...

När min vän började vår klass så kom inte in i gänget direkt, det är vad jag fått höra, men så uppfattade jag det inte då. Jag visste inte att minsta lilla blick eller komentar kunde sätta såna spår. Jag vet att vi verkligen mobbade en del men att jag mobbade henne tyckte jag inte, men jag vet att det är det som "offret" uppfattar som mobbing som gäller, så det spelar ingen roll vad jag tycker.

Efter att hon kommit in i "gänget" så har hon stannat där. Jag har alltid funnits för henne. hon säger själv att jag är den enda som hon kan prata med och den enda som lyssnar och låter henne tala. Hon har haft många problem, en psykiskt sjuk mamma, våldtäckter, hon har alltid sökt bekräftelse. Det finns ingen som orkar lyssna, det finns ingen som får må dåligare, som får eller kna må dåligare, det finns ingen som får avbryta. Jag har lärt mig detta och och som "bästa" kompis vill jag att hon ska må bra och prata om hon behöver det. Detta har tagit på mina krafter.

Jag kan tala om att nu vet jag att mobbningen berode på min egna osäkerhet, på min rädsla för att någon skulle märka hur dåligt jag själv mådde, hur rädd jag var för att pappa skulle slå ihjäl mamma eller för att mamma skulle lämna oss, att jag skulle bli ensam.

Det finns ingen som kan lyssna på mig, särskillt inte min vän, endast två gånger under vår tioåriga vänskap har jag försökt, ena gången var när min älskade lillebror var väldigt sjuk och nästan lämnade oss men då kontrade hon med att hennes mamma mådde så dåligt så jag gav upp och fick stötta henne. andra gången var när min pappa inte såg någon utväg och ville ta livet av sig, då sa hon att jag alltid pratade om mig själv. Det gjorde jävligt ont!!

Det blev värre på högstadiet när festandet började, det fanns inte en fest där hon inte grät och vällde ut allt om hennes famlij, våldtäckterna och hennes ensamhet. Jag fanns alltid där och tröstade, ville att hon skulle prata med någon men hon vågade inte.

för ungefär tre år sedan har dessa problem tynat bort en aning, jag tänkte att hon mådde bättre och att det var för att hon hade mig som lyssnade och att hon inte behövde bära allt själv.

Då kom det, alla skulle veta att jag varit en mobbare, att jag mobbat henne. Så fort det var någon ny är med och festar så ska hon berätta hur hemsk jag är, hur dåligt jag har fått henne att må. Alla ska få en så hemsk uppfattning om mig som möjligt. Hon går till och med fram till personer jag inte träffat och talar om hur elak jag har varit. Jag har bett om förlåtelse alla femtioelva gånger hon tagit upp det, jag är ledsen att jag sårat henne så och att jag inte kan göra något åt det jag gjorde för tio år sedan.

Jag har frågat henne varför hon ska ta upp det när alla är med, särskillt när det är någon ny, sagt att jag blir sårad, att hon kan prata med mig, för att det är jag som sårat henne och för att jag tycker att det är pinsamt, att jag inte är den människan idag (det vet hon). Senaste gången sårade hon mig rejält, hon sa att det var för att hon ville HÄMMNAS! Att jag ska få känna hur det känns.

Själv så mår jag skit. Mitt självförstoende är som bortblåst, har nästan inga kompisar. Får dåligt samvete för allt, hatar mobbing, mina småsyskon vet, ser jag någon i deras klasser som är utanför blir jag både arg och ledsen och försöker på alla sätt se till så att åtminstånde mina syskon inte är elaka. Jag klarar knappt av att se på min brors fotbollsmatcher, för när de vinner och är glada tycker jag så synd om andra laget som förlorat att jag nästan börjar gråta.

Förtjänar jag denna hämnd?
Är jag verlikgen så hemsk? Varför fortsatte hon då att vara med mig?

Ibland så funderar jag på att bryta med henne eftersom jag mår så dåligt av alltihop.

Har också tänkt på att det hon håller på med just nu är att mobba mig och då är hon väl inte så mycket bättre själv?

Usch vad jobbigt detta är... Har ingen att prata med detta om, skulle gärna vilja har någon annans tankar om detta.

Tack!

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Du har uppenbarligen kommit till insikt om att du handlade fel mot andra tidigare i ditt liv när du försökte hantera din egen rädsla och osäkerhet genom att trycka ner andra. Att komma till insikt och be om ursäkt till den som blivit drabbad är allt man kan göra som människa, eftersom det aldrig går att vrida klockan tillbaka och göra saker ogjorda vilket du mycket riktigt kommit fram till.
Att sedan den personen som blivit utsatt inte kan förlåta och har behov av att hämnas, har ingenting att göra med vad du förtjänar och inte. För ingen förtjänar att behandlas dåligt oavsett vad personen gjort. Inte ens våra grövsta brottslingar i samhället utsätts för dålig behandling genom hämndaktioner och annat, utan man försöker få personer som gjort fel att ta ansvar för sina handlingar på andra sätt än att kränka dom tillbaka. Du kan aldrig jämföras med våra grövsta brottslingar då ditt brott är att som barn inte ha varit medveten om hur ditt beteende påverkar andra människor, vilket är tämligen vanligt hos barn som på ett eller annat sätt far illa i sitt liv. I ditt fall har du också som sagt redan kommit fram till att det du gjorde var fel och du har även förstått vad det var i din situation som gjorde att du betedde dig som du gjorde, och så mycket mer kan du inte göra.
Du har ingen skyldighet i det avseendet att betala tillbaka till den här tjejen du pratar om genom att låta henne kränka dig tillbaka. Att be om ursäkt och verkligen ta ansvar för vad man gjort är en sak, att låta den personen hantera sina känslor genom att kränka en tillbaka är något helt annat, och det sistnämnda gagnar inte någon.

Så, mitt råd till dig är att du funderar över ifall den här vänskapen har någon chans att utvecklas till något positivt för er båda, istället för att endast verka nedbrytande för er båda. Ser du en sådan chans kommer du sannolikt att fortsätta relationen, men om du inte ser den möjligheten gör du bäst i att gå vidare och försöka använda dina insikter till att bygga upp dig själv igen och ta fasta på det du faktiskt åstadkommit. För det är långt ifrån alla som kommer till de insikter du gjort och som är beredda att be om ursäkt och uppriktigt ångra det dom gjort. Men man kan inte leva i ånger och ursäkter hela livet, utan du förtjänar att få gå vidare och få en ny chans i livet utan att hålla på och betala för gamla skulder.
Ta fasta på det och försök omge dig med vänner som stöttar det positiva i dig och som stärker din självkänsla på ett positivt sätt istället för att trycka ner dig. Och sök gärna hjälp hos kurator på närmaste Ungdomsmottagning för att få hjälp att sortera dina tankar och hitta din väg i livet.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar