Hej, det är så att jag under ca 4 år har känt mig deprimerad (och skadar även mig själv ibland), nu har jag äntligen bestämt mig för att söka hjälp och tänker göra det på egen hand. Vill inte gå till skolkuratorn eftersom kompisar då troligtvis kommer se att jag går dit, så jag tänkte gå till närmaste ungdomsmottagning. Mitt problem är att jag är s.k. ”deltidsdeprimerad”, ena stunden mår jag jättedåligt psykiskt och sen så t.ex. nästa morgon så mår jag bra igen. Det känns som att när jag kommer få träffa en kurator på UM kommer jag troligtvis inte kunna beskriva mina problem, eftersom jag då troligtvis kommer att ”mår bra” psykiskt. Just nu när jag skriver det här brevet mår jag sådär bra och inser inte riktigt hur dåligt jag mådde i .tex. igår kväll, och detta gör att jag inte ens blir säker på om jag verkligen behöver söka hjälp. Alltså: Jag tror inte att jag kommer att kunna rada upp alla mina problem när jag kommer dit, inser kuratorn att jag behöver hjälp eftersom jag gått dit (vilket känns som ett rätt stort steg för mig) eller måste jag på nåt sätt ”bevisa” och redogöra för hur dåligt jag mår på en gång för att hon eller han ska tycka att det är någon idé att vi pratar…? Sen har jag en liten följdfråga: Har hört att om man går till en psykolog så skrivs det med i typ ens journal och att detta kan göra att man sen kanske inte kan få jobb som vissa saker…är det sant och skulle det försvåra mina chanser att t.ex. utbilda mig till psykolog i framtiden? Tack på förhand!

---

SVAR

Man behöver inte bevisa hur dåligt man mår för att få hjälp på Ungdomsmottagningen. Att man går dit och söker hjälp är anledning nog för att man ska få en samtalskontakt, och ingen förväntar sig att man ska kunna eller våga berätta exakt hur man mår direkt, utan det tar ofta lite tid att bygga upp ett förtroende som gör att man kan uttrycka sig mer och mer, samtidigt som man självklart inte kan ge hela bilden av sig själv på ett samtal. Så om du känner att du mår dåligt i perioder och då skadar dig själv så är mitt råd att du tar fasta på din känsla att söka hjälp och går till Ungdomsmottagningen även om du för stunden inte är inne i en av dina värsta perioder. För faktum är att när man mår som värst så är man oftast mindre benägen att söka hjälp för att man helt enkelt inte orkar just då, varför det är helt rätt att göra som du gör, nämligen att söka hjälp när man har kraft nog att göra det, dvs när man mår lite bättre och därmed försöka få hjälp med att undvika att hamna i de värsta nedåtperioderna igen.
Men istället för att bara lägga din oro för att inte bli betraktad som tillräckligt "sjuk" åt sidan, råder jag dig att direkt ta upp det med den kurator du träffar. Berätta för henne/honom att du varit orolig för att gå dit då det är ett stort steg för dig och att du därmed är rädd för att bli avvisad för att du inte mår som värst just då. Enligt min erfarenhet så kommer du då att få svar av kuratorn som både lugnar dig, men du kommer även att märka att en av poängerna med att gå hos en kurator är just att man kan vara ärlig med hur man känner och att den oron tas på allvar och ges ett svar, och det är en bra erfarenhet för era fortsatta samtal, samtidigt som kuratorn får en chans att bemöta din oro, vilket han/hon inte kan om du inte berättar vad du tänker eller har tänkt innan du går dit.

Sist vill jag säga att den journal som förs när man går till en psykolog är sekretessbelagd och den enda som får begära ut den är du själv precis det som gäller för alla typer av journaler inom hälso-, och sjukvården. Så ingen arbetsgivare eller skola/universitet har tillgång till ens journal varför en kontakt med en psykolog aldrig kan försvåra några chanser till varken jobb eller utbildning lika lite som andra sjukvårdsbesök gör det.