Frågor och svar om Ångest

21 Jan 2009, 18:00 146
Annat, 0 år
Question


Hej! Jag håller på att tappa kontrollen totalt över mitt så kallade liv! Är tjej, i början av 20-årsåldern men beter mig ibland som ett barn känns det som... Jag kan få riktiga vredesutbrott och blir så arg och uppriven att jag inte vet vad jag ska ta mig till! Då jag verkligen känner så kan det hända att jag känner så extremt starkt att jag blir alldeles vansinnig. Är aldrig någon fara för andra - men mitt liv sätts på spel. Kan bli väldigt impulsiv och styrs oftast av nästan enbart känslor! Det gör att jag oftast kan få ett helvete med praktiska saker. Har svårt för att mina föräldrar säger till mig om det mest självklara och enklaste sakerna som att städa mitt rum etc. Jag känner mig så pressad och stressad då. Känslan måste finnas för att jag ska ta tag i saker och gör den inte det så går det inte! Jag VILL men mycket tar ändå emot. Har brottats med självskadandebeteenden, självmordstankar i flera år nu... Varit stammis på öppen-psykiatrin till och från i flera år, besökt psykakuten tre ggr och varje gång blivit hemskickad. Jag har ansetts som s.k. "normal" och läkaren jag träffade på psykakuten senast sade att jag inte lider av någon psykisk ohälsa utan om att det istället handlar om en omognad... Jo, jag vet jag är omogen, efterbliven etc men ta inte och säg att jag är psykisk frisk! Herregud, jag är 22 år! Vad har jag åstadkommit, blivit??? Jag försöker ta tag i vardagliga sysslor men har så enormt mycket känslor som jag stundtals kan uppleva som mycket starka och som tar mycket energi ifrån mig. Tid som normalt sett hade kunnat gå åt till det praktiska. Jag har också problem med identitet och relationer. Mycket har ändå blivit bättre med åren men jag är långt efter andra i min ålder! Jag har en ålderskris också. Kan få enorm ångest över att jag är så gammal och efterbliven! Hade aldrig någon "frigörelseprocess" under tonåren, det känns som den kommer nu och det medför ett riktigt helvete! Det är onormalt att bete sig som jag gör i min ålder men jag känner inte att jag har någon makt eller rättare sagt redskap till att förändra detta beteende. Det här känns som ett resultat av många tidigare års självförnekande, känslorförträngande etc. Det mesta bubblar upp från mitt "förflutna" då jag utsattes för mobbning under högstadiet. Väldigt starka känslor som jag inte kan identifiera riktigt gör sig påminda. Jag har tidigare på något sätt lyckats att hålla fasaden och inte brista. Men för ett litet tag sedan kände jag för första gången att sker inte någon förändring så är jag död. Det var på liv och död det gällde - första gången på allvar. Förr kunde jag söka döden på olika sätt men syftet vara aldrig att dö. Men då den där situationen då jag kännde att det var på allvar så fick jag nog någonstanns en styrka att kämpa igen. Det försöker jag göra. Har fått mycket bättre kontakt med en del personer. Men jag klarar det inte hela vägen utan falller. Det som fick mig att skriva hit var att då jag fick mitt senaste vredesutbrott hemma så sa min pappa något om att ringa polisen. Jag fattar inte! Hur kunde han säga så!? Situationen var inte alls hotfullt fysiskt.... Det känns som dom tror att jag är farlig då han sa så bl.a. Men annars sätter dom stämpeln på mig som den lilla blyga, tysta, snälla lilla dottern. Menar min pappa verkligen att han ville att polisen skulle komma och ta in mig eller vad? Hur kan man säga så i en situation som inte alls var hotfull varken fysiskt eller psykiskt? I en annan situation sa min mamma att jag behövde komma till sjukhuset. Det var också efter ett vredesutbrott. Samma känslor dök upp där. Att känna att mina föräldrar inte litar på mig svider rejält! Jag står inte ut med dessa starka känslor en sekund till! Jag vet att min mamma sa en gång när jag var liten att hon "snart inte ville vara min mamma längre"... det glömmer jag aldrig! Inte heller då min pappa fick för sig att jag hade kastat en sten på en annan då jag var liten. Fick en stor utskällning trots att jag inte hade någon skuld i det hela! Han såg inte händelseförloppet, bara barnet som skrek och trodde sen automatiskt att jag låg bakom det hela. Why!? Men samtidigt kan jag inte klandra dom då de ställer upp för mycket många gånger. Ibland går de över gränsen av vänlighet! Mina känslor är väldigt splittrade. Vad måste göras för att en avgörande förändring ska kunna ske? Är jag ett "psykfall" som mina föräldrar "fruktar"?

Svar
Helena Meyer
Nätvandrare, Fryshuset

Hej,

När jag läser det du skrivit så tänker jag dels på att "omogen" är ett väldigt tråkigt val av ord. Vem är mogen? Jag tänker också att du mår dåligt och har det jobbigt just nu, och har haft, men för det behöver du inte vara omogen eller ett "psykfall".

Ibland är det tufft som förälder när barn mår dåligt och det är lätt hänt att häva ur sig saker som psykfall eller att man ska ringa polisen.

Att vara 22 år och ha tankar och ångest kring sitt liv och vad man åstadkommit är inte onormalt. Egentligen är det irrelevant om du är "sjuk" eller inte, det jag ser är att du inte mår bra, inte trivs med dig själv och är väldigt styrd av dina känslor. Det är inte ovanligt att det blir så om man har tunga erfarenheter av t.ex. mobbing som du har.

Du beskriver att du tänker destruktiva tankar och har skadat dig själv men du skriver också att du vill och behöver ha verktyg för att hantera det bättre. Har du fått någon annan hjälp än psykakuten? Är du kvar på öppenpsyk?

Att må bättre och lära sig att leva med den stress du beskriver tar tid, men det går. Och du vill ju, det är jättepositivt! Det finns människor som hinner bli både 30 och 40 innan de söker och får hjälp.

Försök att kontakta din mottagning och hör om du kan få en remiss till T.ex. DBT=dialektisk beteendeterapi eller någon annan terapiform som passar dig och kan ge verktyg att hantera stress och ångest.

Hälsningar Helena

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Ställ en egen fråga till mig

Visa mina övriga svar