Frågor och svar om kompisrelationer

19 Feb 2009, 10:00 97
Annat, 0 år
Question


Hej. Jag är en tjej som tidigare och ja, kanske fortfarande har allt jag kan önska i mitt liv. Jag har bra betyg, en egen häst och är väldigt populär och omtyckt i skolan. Mina föräldrar varken dricker eller slår mig, de älskar mig för den jag är o.s.v o.s.v. I höstas började jag gymnasiet, det Naturvetenskapliga Programmet på en skola fyra mil från min hemort. Jag valde att pendla eftersom jag kände att jag behövde en förändring i mitt liv, att träffa nya männsikor och stå mer på egna ben. Under hela högstadiet höll jag ihop med ett gäng och jag trodde att det vi kände för varann var äkta kärlek (vänskaplig) och vi lovade varandra att alltid ställa upp, i vått som torrt. Jag stormtrivdes på min nya skola och fick massvis av nya vänner direkt. Några helger tillbringade jag med dem, men jag träffade min högstadiekompisar minst lika mycket. Plötsligt gjorde mina högstadievänner planer utan att bjuda med mig och behandlade mig som skit. Jag ville redan då bryta ifrån dem, men jag insåg att de var de enda vännerna jag hade i min hemort. Utan dem, vad skulle jag göra på helgerna, utanför skolan?
Men så en dag fick jag nog. Vi hade bestämt att vi skulle ses och när de inte kommit eller hört av sig 2 timmar efter utsatt tid bestämde jag mig för att vara med en annan vän till mig. Det var sista gången vi pratade med varandra. 6 årig vänskap betydde så lite för dem. Det förändrade mig som person. Från att vara trygg i vetskapen om att mina vänner alltid skulle ställa upp för mig står jag nu själv i en slags dimma utan att veta vem jag kan lita på. Mina klasskompisar i stan är hur goa som helst, men jag har känt dem ett halvår och vet inte vart jag har dom. Just nu umgås jag med andra "mindre nära" kompisar i hemorten som jag vet att jag kan umgås med, men som jag aldrig skulle kunna räkna med om det stormar.

Det senaste har en tanke dykt upp i mitt huvud, om att åka till USA. Kanske ett år som utbytesstudent, bara för att komma bort. Just nu längtar jag bara bort, till Högskolan, till att flytta ifrån min piss-håla jag bor i och hitta nya vänner för livet. Jag vill så gärna härifrån. Jag har planerat att läsa Väg och Vattenbyggnad på Chalmers Tekniska Högskola och undrar om motsvarande program finns på college-nivå i USA?
Om jag skulle ta ett år som utbytesstudent är jag medveten om att mina akademiska kunskaper knappast skulle förbättras, men det vore inte därför. Det vore en flykt till något annat. Kanske fegt. Men just nu mår jag grymt dåligt och jag vet inte om jag tar mig ur denna negativa tankespiral på egen hand. Jag är alldeles för målinriktad och diciplinerad för att tillåta mig själv bli deprimerad. Jag går upp varje morgon, åker buss en timme till skolan och presterar på topp när jag är där. Jag skrattar på rasterna och är alltid omgiven av goa människor. Ibland undrar jag om mina prestationer är det som håller mig uppe. Jag mår psykiskt dåligt om jag inte får MVG på ett prov. Jag mår psykiskt bra om jag får det.

Det har gått så långt att jag kollar på teve-serier, folks bilddagböcker och facebooks och avundas vänskap. VÄNSKAP! Det som alltid varit en självklarhet i mitt liv. Att jag har vänner som finns där för mig. De jag trodde brydde sig om mig allra mest blundade för mitt psykiska tillstånd och stängde mig ute. De, som jag älskat och stått upp för i 6 års tid, kunde inte ha överseende med mig. Med att jag var förvirrad och ovan i min nya roll i skolan i stan, att jag inte kände att jag passade in med dem eller med mina gamla vänner då dom frös ute mig. Ingen var som jag. De hade inte överseende med det, utan stängde mig ute från deras liv. Jag har intalat mig själv att jag är starkare utan dem, att det är bättre såhär. Ändå sitter jag och avundas vardagssaker som att måla tånaglarna ihop och snacka skit.

Det är därför jag vill iväg, jag vill hitta tillbaka till det där. Självklar vänskap. Att alltid finnas där för varann och verkligen ÄLSKA varandra. Alla säger åt mig att "prata med dem(mina gamla kompisar)" eller "ni kan säkert reda ut det här". Men problemet är att vi inte har något att reda ut och det är det som är det värsta. Det var som om vi tittade varann i ögonen en dag och inte kände kärlek till varandra längre. Inget bråk, ingenting. Bara en outhärdlig tystnad. Så vad jag vill ha är inte att få tillbaka dom. Vad jag vill är att hitta nya, som finns där när jag behöver. Mina klasskompisar är somsagt underbara, men jag vågar inte släppa dem hela vägen in. Vi ses mest i skolan och såna här saker slänger man inte ur sig över en rast. Jag vet inte om jag tar mig ur det här på egen hand. Jag är deprimerad hela tiden.
Jag tar promenader för mig själv och fantiserar att jag träffar någon nyinflyttad, som är precis som jag själv. Och vi blir vänner för livet. Hör du hur patetisk jag låter??! Denna personen syns det inte ett uns av i skolan. Då är jag glad, skrattig, populär och stundtals faktiskt ganska dryg. Så fort jag sätter mig på bussen och åker de där fyra milen är jag utelämnad till mina halvkompisar. Såna som man har roligt med när man ses, men aldrig riktigt kommer nära. Det gör ont.
Jag undrar om något skulle bli bättre om jag pratade med någon professionell om det här. Men min mamma jobbar på BUP och där jag bor ligger BUP och Ungdomsmottagninen vägg i vägg. Jag vet inte alls om jag vill att min mamma ska se hur jag mår. Hon vet redan att jag mår dåligt och att jag inte har det lätt just nu. Men jag funderar på att flytta, att komma iväg från ångest-(min hemorts namn). Samtidigt tvivlar jag på att gräset är grönare... Men som det känns just nu har jag inget att förlora. Här är det en öken, så SO WHAT om det är knastertorra gula grässtrån på andra sidan atlanten. Det är åtminstone gräs.
Jag vet att jag låter feg, men ett år i USA skulle nog göra gott för mig. Tror jag. Jag vet ju vad jag har men inte vart jag hamnar eller vad jag får.
Jag vet att deprission och ångestkänslor knappast är en god anledning till att flytta ensam till en annan kontinent. Men jag är för stark och smart för att bli deprimerad. Dock har de här månaderna gjort mig bitter och cynisk. Och jag har insett hur liten min hemstad faktiskt är. Alla känner alla, och tydligen, känner alla mina forna bästa vänner mer än de känner mig. Jag var så bekväm med mina vänner, det var vi mot världen, jag brydde mig aldrig om de andra invånarna i den lilla staden. Vi tyckte nog att vi var överlägsna. Bättre än dem. Nu är jag inte bättre än någon.

Okej, detta var ju egentligen ingen fråga, bara en lång utläggning om mitt liv just nu. Men jag undrar, vad tror du om att ge mig av ett år? Bara som en andningspaus innan jag dyker ner i det mörka kalla vattnet i Sverige igen.
Och tror du att jag kan få professionell hjälp med min permanenta nedstämdhet? Jag vill inte slösa skattepengar på mig, jag är stark och jag kan minsann trycka undan de melankoliska känslorna och prestera på topp.
Det finns stunder då jag faktiskt känner mig glad och tacksam att jag bröt med mina "barndomskompisar".

Men på kvällen innan jag somnar finns det ändå alltid kvar. Som en iskall hand som kramar om min hals och hindrar mig från att andas. Jag är ju inte lycklig som det är just nu. Jag bara förnekar och förnekar, men det gör ont i magen när jag tänker på det. Hjälp?

Svar
Helena Meyer
Nätvandrare, Fryshuset

Jag tycker varken att du låter patetisk eller feg som längtar efter vänskap och funderar på ett år utomlands. Tonåren är en knepig tid och många växer ifrån varandra. Att åka bort och få lära känna andra människor och göra annat än man brukar göra är oftast jätteroligt och utvecklande.

På det du skriver märker jag att du är en stark och självständig tjej, du är hellre ensam än i dåligt sällskap och du är prestationsinriktad och vill inte kosta pengar för skattebetalarna. Det är bra egenskaper, men det ska inte gå till överdrift. Vi har alla rätt till sjukvård i Sverige, just för att vi har ett samhälle som bygger på att alla hjälps åt via skatten. Det är inte slöseri att få hjälp och vård när man är nedstämd, då finns det bra mycket annat som pengarna går till som är värre - kan jag tycka.

Trycker man ner sina känslor för länge riskerar man alltid att de dyker upp senare i livet, och då kan man må väldigt dåligt.
Det kanske känns jobbigt att din mamma ska veta hur du mår, men kanske är ändå det bästa att prata med henne? Ofta förstår föräldrar mycket mer än man tror.

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Ställ en egen fråga till mig

Visa mina övriga svar