Frågor och svar om depression

24 Apr 2009, 20:00 116
Annat, 0 år
Question


Jag har vänner, men vågar inte lita på dem, fastän jag vet att jag egentligen kan det. Jag har aldrig öppnat mig inför en annan människa och det grämer mig att jag är så förbannat feg. Under snart 20 år har jag aldrig haft ett förhållande eller varit i närheten utav det, vilket får mig att känna mig oerhört ful, äcklig, motbjudande, tråkig och oduglig. Jag trivs inte med min sk familj, har blivit slagen någon gång av min pappa och mamma vill inte ta ställning.

Under sex år hade jag en ponny som betydde mer än något annat för mig, ja, mer än min familj och vänner. Hon var alltså min bästa vän och hur fånigt det än må låta, en slags själsfrände till mig. Förra våren var jag tvungen att ta bort henne efter två års tid av skador. Jag tog beslutet på egen hand efter råd från veterinär. Jag var även med när hon avlivades. Detta gör fortfarande så förfärligt ont i mig att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Innan detta hände hade jag inte kunnat gråta för något på över tre år, men efter att hon försvann gråter jag i princip varje dag, ibland flera gånger om dagen. Jag orkar inte längre bry mig om att träna, städa och hålla ordning efter mig i lägenheten osv, jag kan helt enkelt inte hitta någon motivation utan resonerar mer som så att vad spelar det för roll? Om dagarna jobbar jag, sen går jag hem, sätter på Tvn och fördriver tiden där och vid datorn.

Jag ser ingen framtid, ställer mig ofta frågan varför jag ens lever, jag ser ingen mening i det. Missförstå mig inte nu, jag är inte självmordsbenägen, men tanken på att jag finns till är inte direkt exalterande. Jag har varit hos psykolog en gång (min mamma skickade mig då hon tyckte att jag isolerade mig och hade problem med alkohol osv, vilket jag inte direkt kan neka till, men jag skulle inte vilja kalla det problem, alkohol får mig på bra humör och när jag är nedstämd säger jag inte nej till en öl eller dylikt), han ansåg att jag var fullt frisk, inga depressioner osv, så jag vet att jag inte är sjuk. Men! Jag torde ju vara lätt nedstämd eller något i den stilen, så hur ska jag ta mig till att ta mig ur det här? På ett sätt vill jag verkligen må bättre, men en annan del av mig vill hålla mig kvar i det här tillståndet bara för att straffa mig för att ha dödat den som var mitt allt.

Är enormt tacksam för svar.

Svar
Helena Meyer
Nätvandrare, Fryshuset

Det jag tänker när jag läser ditt mail är att du sörjer. Dels är du ledsen över att du inte vågar lita på andra människor, och för att våga ha vänner och kärlekspartners så måste man försöka våga lita på andra. Dels sörjer du din häst. Det är inte fånigt eller konstigt att känna att man är väldigt nära sina djur, de kan betyda oerhört mycket. Jag har själv både hund och katter och det går inte att beskriva hur mycket de betyder för mig.

När man har förlorat någon, människa eller djur, eller kanske tom något annat som en anställning eller man har fått en sjukdom - så måste man få sörja. Det går inte bara att skaka det av sig. Det betyder inte att man är sjuk, men man måste få vara ledsen och gråta och man kanske inte orkar göra allt som man orkat tidigare.

Ibland slår sorgen över i något annat, en depression. Kanske är det en sån du har fått. Jag tycker att du ska försöka gå till en annan psykolog, eller en läkare, som inte din mamma har med att göra. Du ska gå dit för din skull. Även om du inte är sjuk eller deprimerad så behöver du kanske lite hjälp att komma ur din tankespiral - att inget spelar någon roll.

Om du vill får du gärna adda min msn: helena.meyer@fryshuset.se

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Ställ en egen fråga till mig

Visa mina övriga svar