Hej. Jag är en tjej som alltid har haft problem socialt. Jag har blivit utsatt för misshandel som barn både psykiskt och fysiskt. Jag har blivit mobbad i stort sett hela skoltiden. Människor har alltid lämnat mig, vare sig det varit kompisar eller släktingar. Jag är van. Men jag är så fruktansvärt ensam. Det riktigt skriker i kroppen. I min mobil har jag bara nummer till syskon och föräldrar. Men ingen av dem ringer. Jag ringer ibland. Men de har inte tid med mig. De ringer inte upp. Jag har bott i en annan stad i snart tre år, men ingen har hälsat på mig än. Men de åker till en av mina systrar som också bor i en annan stad. Det är ungefär lika långt till båda våra städer. Varför kommer de inte hit? Jag har inga vänner. Jag sitter mest bara hemma. Jag har en sambo, men han bryr sig inte så mkt om vad jag känner liksom, när vi pratar så handlar det alltid om honom. Han bara skrattar åt mig när jag pratar om mig eller går därifrån. Jag har haft svårt att få jobb. Jag lyckades få ett jobb förra hösten, men så blev jag mobbad där med. Jag blev utfryst, fick inte komma på firmafesten ens en gång. När nåt var fel så fick jag skulden och så fick jag skäll av chefen fast jag inte hade nåt med den arbetsuppgiften att göra. Jag fick sparken efter tre månader. fast min provanställning inte gått ut, och jag var inte "sist in" så att säga. De sa att de sålde för dåligt (det var mcdonalds). Men det var bara jag som fick gå och andra anställdes efter mig. Ingen skriver till mig på facebook och de jag skriver till svarar inte. Jag har alltid haft det så här, men jag trodde det skulle bli bättre när jag slutade skolan. Jag har försökt att gå med i föreningar, men även om jag lyckas bli "kompis" med nån så ignorerar de mig efter ett tag, fast jag är varken efterhängsen eller tvärtom. jag är som man ska vara, så som jag sett andra vara. Jag orkar inte mer. Jag är så ensam. Jag skulle vilja att nån brydde sig om mig på riktigt… Jag skulle vilja ha åtminstone en vän.

---

SVAR

Hej,

Det låter som att du har varit med om tråkiga saker i ditt liv och det känns självklart väldigt jobbigt och tungt.

Det jag tänker först och främst är att din sambo inte verkar vara snäll mot dig. En relation är inte jämlik om bara en av de inblandade får ta plats och prata om sig själv. När man som du har blivit illa behandlad på olika sätt under uppväxten så blir det som en vana som är svår att bryta. Det "normala" för dig är att bli kränkt och må dåligt.

Har du frågat dina föräldrar varför de inte hälsar på dig? Är det de som misshandlat dig?

Det är svårt att veta varför det har blivit som det blivit med jobb och vänner.

Jag skulle vilja prata mer med dig, för det är svårt att ge dig hjälp och stöd via ett forum. Lägg till mig på msn eller maila: helena.meyer@fryshuset.se