Frågor och svar om syskon

30 Nov 2009, 10:00 189
Annat, 0 år
Question


min moster har cancer. vi i släkten fick reda på det för lite mer än en månad sen. jag är yngst i vår släkt och jag vet inte, men det har aldrig riktigt känts som jag har blivit tagen på allvar och därför har jag tagit så lite plats som möjligt när vi träffats för jag vill inte bli förlöjligad eller nått sånt, som har hänt.
därför har jag inte heller en bra relation med någon i min släkt, känns faktiskt riktigt jobbigt att träffa alla. jag känner inte igen mig själv och känner mig inte som mig själv.

nu har det blivit så såklart att vi ska träffas mer för att stötta henne. t.ex ska min familj åka till dem snart och äta fin middag och över jul ska vi åka till dem en längre period. till saken hör också att de bor ganska långt iväg.

jag vill vara där för min moster och känna att vi kan prata om vad som helst och de andra i släkten också. såklart jag vill känna dem, men allt blir så jävla konstigt jämt. börjar prata konstigt, som en jävla tönt.

ångest när jag tänker på den sista gången vi träffades alla. och mest vad mina kusiner tycker om mig, vad de tänker. de tycker jag är konstig, jag vet. och jag hatar det. för jag är inte konstig. jo jag blir det när jag vet att andra tycker det för då känns det som jag är fast i ett mönster som är svårt att bryta för det har vart såhär i flera år. förra gången tänkte jag att nu ska jag vara som jag är i skolan och det funkade jättebra, några timmar senare slank jag in i detta jävla mönster igen.

jag är van att folk utnyttjar mig i deras historier, förlöjligar mig och såklart att man kan skratta med, men dels är jag inte sån som person som tycker det är kul när någon skämtar om en. sen när jag är osäker på mig själv blir det ännu värre när folk skrattar åt en.
och jag har sagt till om detta till min mamma och min syster (finns ingen pappa), speciellt min syster är bra på att berätta historier och kan lätt överdriva vad jag sa eller vad min reaktion var. det är så nära till hands för henne. och det har blivit bättre.

men som jag ser det har jag två val. jag skiter i min egen osäkerhet och försöker komma fram och våga vara mig själv för de stunderna jag pratar och det går bra ser jag att de gillar mig. eller det kanske är för att de är snälla mot mig för att vi är släkt.
eller så drar jag mig undan och vägrar följa med dit, och träffar de bara ibland. i somras hade jag en pojkvän som bodde hos mig ibland och då tog jag det som anledning för att inte följa med till min kusins student. vet att ingen saknade mig heller.
jag tänker på min student. de ska komma till min skola se mina kompisar och jag ska äta middag med dem hos min mormor, måste jag komma dit, jag kan ju säga att jag ska vara med kompisar.

det är mest mina kusiner jag är rädd för. de är jämnåriga med min syster och mig. min syrra har bra kontakt med båda kusinerna och de pratar över facebook och har internskämt jag inte fattar och hon ska kanske få jobba på den äldstes kusinens itjobb sen.

sen till saken hör väl också att de är mycket mer insatta i saker som jag inte är för jag bryr mig inte om saker dem gör på det sättet, liksom såna här vardagliga saker.
vi lever olika liv. men min systers liv är ganska likt deras.
de är rika och har fått väldigt mycket saker och har pengar jämt och sånt. men inte bortskämda eller snobbiga för det. men det blir väl ändå en sorts vanesak.

vi har inte så mycket pengar alls och jag känner inte igen mig i deras attityd. De är så coola och världsvana. Reser jättemycket.
fast jag vet inte om det stämmer. för jag umgås inte längre med "vanliga" tjejer i min ålder. hur ska jag förklara?vi är seriösa. vi diskuterar mycket, men skämtar också har det bra tillsammans. jag antar att olika människor trivs med olika vänner.

och detta känner jag av i skolan också. fast bara när jag mår dåligt och det har jag börjat göra nu, på hösten. att jag blir osäker bland människor. känner ofta mig konstig, fast sen kan jag ta bort det och försöka vara vanlig. på något sätt är det svårt att slappna av. jag funderar mycket på vem jag är och varför och hur jag tolkas av andra fast mest på hur allt ska bli efter studenten också.
jag har haft självmordstankar och matproblem och inte känt att det finns en plats för mig, att jag inte orkar mer. att det är för mycket fel på mig.

men sen när jag är glad försvinner ALLT det här och jag känner mig glad och bra. vet att jag ser bra ut så jag kan få killar om jag vill, och sånt. i vissa lägen vill jag prata med nya människor och parta och sånt. och då gör jag det. både min syster och jag är bra på det. men jag är värdelös på det vanliga livet. det har funnits så mycket personer genom åren, populära människor, viktiga personer som har velat lära känna mig i skolan för de tycker jag är självständig och ser cool ut, tror jag. men det har aldrig blivit så för jag har aldrig kunnat. på fest men sen i skolan, tar det slut för jag kan inte. har aldrig kunnat. det är därför jag har valt andra kompisar, sånna som inte är så på och pressar saker. men som jag också kan ha kul med.
Jag har alltid gillat att vara själv i perioder, tror jag behöver det.

kom på idag att jag vill bara bli vuxen för då har jag gått igenom allt det här och då kommer allt vara mycket mer lugnt.

Jag har tänkt på att skriva det här meddelandet väldigt lång tid.

Svar
Anders Hedman
Präst / Kristendom

Tack för ett långt och klokt brev!
Du har två saker att välja, skriver du, att dra sig undan eller skita i osäkerheten och vara sig själv. Vilket känns bäst?

De flesta av oss vill vara sig själv utan att någon gör sig rolig på ens egen bekostnad. Det är åt helvete att ha människor runt omkring sig som gör sig lustiga och förminskar mig som människa. Då vill man helst dra sig undan och göra sig osynlig. Problemet är att om man väljer att dra sig undan så ger man dem ett ännu större spelrum att förminska, förlöjliga och skratt åt en annan. Att dra sig undan kan verka som det lättaste valet men betänk att man då också ger upp sin frihet, friheten att vara den jag vill vara. I längden kan man då må väldigt dåligt.

Varför finns det då så många människor som förminskar sig för att de upplever att de inte har något val? Det krävs ett stort mod för att vara sig själv. Det är jobbigt att vara modig hela tiden, jättejobbigt. Den som blivit förlöjligad under lång tid tror till slut att det är så här det ska vara. Man tror att man är den roll/människa som andra tillskriver en. För ingen hjälper till att plocka fram den unika människa som du är. När ingen annan är intresserad av vem du är finns risken att du förlorar dig själv. Det kan vara så att de som förlöjligar gör det för att de inte orkar/vågar vara sig själva. Då sätter man sig på andra istället. Därför säger jag: Ta ingen skit! Låt ingen annan sätta sig på dig!!

Jag har kommit för att ni ska ha liv och liv i överflöd, sa Jesus. Sök dig därför till sammanhang där du upplever att du känner liv. När Gud skapar människan blåser han in sin andedräkt i hennes näsborrar och hon blir en levande varelse. Sedan säger Gud: Det var mycket gott. Du är en oändligt värdefull människa som i skaparens ögon är mycket god. Ingen har rätt att förlöjliga dig. Aldrig någonsin!!!

Släktingar. Vänner kan man sluta umgås med och man slutar att vara vänner, man kanske växer ifrån varandra. Släktingar förblir även om man inte vill. Nu är du ju tillräckligt gammal för att kunna styra själv hur mycket du vill umgås med dem. Du kan välja ransonera besöken. Är det någon som du står närmare som tycker bättre om? Kanske ska du undvika vissa släktsamlingar för de innehåller en viss jargong och attityd som du inte kan ändra på? I små samlingar med rätt personer kan det vara lättare att vara sig själv. Finns det sådana? Har du tagit upp detta med syrran? Det är ju inte okej om hon är taskig mot dig. Se till att hon fattar det om hon är det.

När jag läser ditt brev så tycker jag att du är en riktigt modig och klok person. Du går dina egna vägar och det finns många som gillar dig för det. Fortsätt med det! Dina äldre släktingar kommer så småningom att ta det på allvar. Det har du redan upptäckt. Men det kommer antagligen att finnas några gubbar och kanske gummor som blir hotade ju mer du vågar vara dig själv. För de har kanske genomlidit ett helt liv utan att våga vara sig själva och bara spelat de roller de har fått. De kan bli riktigt svåra att tas med. Det kan vara bra att vara beredd på det.

Fortsätt odla dina intressen, pröva nya vägar och ju mer du vågar desto mer tillåter du andra att våga. Din livsglädje, som du också skriver om, kan ge andra livsglädje.

Mina varmaste lyckönskningar!!!
anders.hedman@fryshuset.se

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar