Frågor och svar om missbruk

4 May 2010, 16:00 162
Annat, 0 år
Question


Jag är en tjej på 15 år som har det haft det rätt jobbigt ett tag, eller ja snarare typ hela livet. Mina föräldrar skildes när jag var 3. Pappa slog mamma och det var sjukt mycket bråk både före och efter skilsmässan. Alla mina minnen från när jag var liten är bara bråk, bråk och bråk. Jag bodde varannan vecka fram tills jag var 9 år, och pappa (som är alkoholist) kunde inte ta hand om mig på hans veckor. Jag hade samma, för små och smutsiga kläder hela veckan, jag duschade inte på hela tiden, ibland fick jag ingen mat för att han var arg, min frukost bestod varje dag av ett glas cola och en tomat och jag var så liten så jag fattade inte att det var något fel på det. När han var full (varje kväll) var han antingen väldigt arg eller väldigt ledsen. Så antingen skrek han åt mig och kallade mig massa saker man aldrig vill bli kallad - framförallt inte av sin pappa, eller också grät han vid köksbordet och sa att han skulle ta livet av sig för att jag hade förstört hans liv. Vissa kvällar vågade jag inte vara inne alls och det slutade ofta med att jag blev utelåst, då portkoden slutade fungera efter klockan 22. Så ibland var jag ute hela natten…

Samtidigt hade jag blivit mobbad i skolan hela lågstadiet (från början retade dem mig pga. att jag alltid hade smutsiga och för små kläder och att det sen blev en rolig grej att tracka mig). I trean var jag totalt utfryst av tjejerna och inte en enda tjej i hela skolan såg mig. Killarna däremot knuffades och höll på så. En gång knuffade någon ner mig för en stentrappa så jag ramlade och rullade ner för den - precis framför en lärare. Ändå var det jag som fick skit för allting. Lärarna tyckte att jag var konstig, annorlunda och att allt var mitt fel. Pappa höll med. Mamma kämpade för mig och när det inte hjälpte bytte jag skola (och fick det jättebra).

När jag var nio började jag berätta för mamma att pappa och jag bråkade hela tiden (har fortfarande inte berättat några detaljer). Hon fixade en tid på BUP. Jag gick dit i ett år och jag kommer inte ihåg mycket från den tiden. Kommer ihåg att alla var arga hela tiden, att jag och pappa fick ha två psykologer i rummet för att han blev så arg och att vi sen fick sitta i något typ spegelrum eller något för att vi inte kunde prata i samma rum. Sen fick jag ändå åka hem med honom vilket ju kändes j*vligt smart av BUP eftersom att pappa fortfarande var sjukt arg… Sen fixade de (utan SOC) så att jag flyttade till mamma och nu bor jag här och träffar bara pappa varannan lördag. Att träffa honom är fortfarande skitjobbigt, för jag har så dåligt samvete över att jag sårade honom. När han ringer på kvällarna är han nästan alltid full och då får jag höra hur misslyckad jag är, att jag förstört hans liv och att jag aldrig kommer lyckas med någonting. Dagen efter har han glömt allting. Nu har jag slutat svara efter en viss tid på kvällen och jag försöker att inte ta åt mig eller överhuvudtaget tro på något han säger vare sig det är positivt eller negativt. Han bryter ändå varje löfte han ger… Jag önskar att BUP hade tagit tid att stötta mig mer, men så fort jag hade flyttat sa de att de inte kunde hjälpa mig mer och jag fick sluta där.

Hemma hos mamma har det också börjat bli jobbigt. Hon har varit sjukskriven pga. depression i tio år och det är klart att det har påverkat mig. Jag vet att hon älskar mig över allt annat och att hon så gärna vill att jag ska vara lycklig men det är liksom där det blir fel. Hon vill ha en perfekt dotter, som alltid är glad och alltid gör precis allting för familjen och jag är inte den dottern. Jag är sällan helt glad, men måste alltid låtsas för att undvika bråk (om jag visar att jag ledsen eller något tycker hon att jag är egoistisk och det blir ett flera timmars långt bråk). Jag tycker att jag gör precis allt för familjen och om jag tänkte på mig själv skulle ha stuckit för länge sen. Det känns som att jag hela tiden måste tassa på tå för att inte göra mamma sur eller ledsen, och jag orkar inte längre. Nu sitter jag typ alltid på mitt rum med stängd dörr och musik, eftersom att jag inte orkar spela. Min låtsaspappa tar alltid mammas sida för annars börjar hon bråka med honom också. Jag är skiträdd för bråk och det beror nog på pappa och mamma är verkligen inte rätt person att bo med då. När hon bråkar (vilket hon gör OFTA) gråter hon och skriker och håller på i flera timmar. Själv sitter jag bara tyst och väntar på att hon ska bli klar. När hon bråkar med min låtsaspappa som ibland säger ifrån blir det ännu värre och hon skulle sticka ut om han inte hindrade henne. Då brukar jag ligga ihopkrupen i min säng, trycka mig mot väggen, ha musik i hörlurar på högsta volym och bara försöka låta bli att höra. Det känns som om jag står för allt dåligt i den här familjen och hur mycket jag än försöker tycker mamma aldrig att det är bra nog. Jag har försökt prata med henne både själv och med BUP (gick dit ett tag i höstas, men inget blev bättre så jag sa att ”Allt är bra nu Mamma och jag har det jättebra, jag har absolut ingen ångest längre och såklart jag kan sova på nätterna - de trodde mig…). I vilket fall som helst så lyssnar mamma inte alls och jag vill bara bort härifrån. Vill bo på internat i höst men mamma vägrar. Hon säger att om jag flyttar innan jag är 18 kommer hon aldrig förlåta mig.

Någon som har något tips på hur jag ska göra med mamma? Eller på hur det kan bli bättre med pappa (i alla fall hur jag kan lära mig hantera honom bättre)?

Svar

Hej!

Du har verkligen haft det tufft och jag blir lite orolig när jag läser ditt brev. Du undrar hur du ska kunna hantera dina föräldrar bättre, men egentligen ska du inte behöva göra det. Det är dina föräldrar som har ansvaret, inte du! Så som du har haft det ska man inte behöva ha det. Att ta ansvar för sina föräldrar är jättejobbigt och inget ett barn ska behöva göra.

Det låter som att du först och främst skulle behöva någon att prata med. Du har gått på BUP flera gånger och sist slutade du för att det inte hjälpte. Men det hjälper inte snabbt. Det kan ta många år hos en psykolog innan man börjar må bättre, ibland kan det ta flera år innan man ens orkar eller vågar prata om det där som gör riktigt riktigt ont. Men det är viktigt att någon lyssnar på bara dig. Man mår inte bra av att hålla så där mycket inom sig, det orkar man inte hur länge som helst.

Att bråka med mamma och känna att hon aldrig är nöjd är väldigt jobbigt. Det låter lite som att hon vill att du ska vara glad och må bra, och blir ledsen och arg när hon inte lyckas. Kanske är det sig själv hon är arg på egentligen, men det blir dig och din låtsaspappa hon bråkar med. Det är svårt att veta varför hon gör som hon gör. Men du ska inte känna att det är du som är felet i familjen!

Det är bra att du väljer att inte svara på din pappas telefonsamtal efter en viss tid på kvällen. Du ska inte behöva höra på en massa dumheter bara för att han har druckit alkohol. Det är hans ansvar att inte bete sig så, men du gör rätt i som skyddar dig bäst du kan. Du tycker att det är jobbigt att träffa din pappa för att du känner att du har sårat honom. Men jag tycker att det är han som har sårat dig. Han hade ansvar för dig och han tog det inte. Om du inte vill träffa din pappa nu för tiden så ska du inte behöva det.

Har du någon vuxen som du litar på som du kan prata med om allt? Det finns flera som man kan prata med på internet. Maskrosbarn är en organisation med unga människor som jobbar med barn till föräldrar som dricker för mycket och/eller är psykiskt sjuka. Dom har själva vuxit upp på det sättet och vet hur det känns. Med dom kan man chatta på msn om man vill. Titta på http://www.maskrosbarn.org så hittar du deras msn-adress. Sedan finns Tjejjouren (www.tjejjouren.se) och Nätvandrarna (www.natvandrarna.se)

Om du inte vill gå till BUP igen kanske du kan gå till skolans kurator, eller till kuratorn på ungdomsmottagningen. Dom vet t.ex. hur man kan gå på skolor med internat, och kanske kan hjälpa dig prata om hur man eventuellt kan övertyga din mamma om att det vore bra för dig.

Om du vill prata mer med mig kan du lägga till mig på msn också: helena.eriksson@fryshuset.se

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar