Hej, jag är en tjej på snart 14 år. Jag kan inte klaga på mitt liv egentligen, jag hade en bra barndom tills min pappa gick bort när jag var 6 år, mina föräldrar var skilda långt före det, men efter den dagen, började jag bajsa på mig, och jag kunde inte hjälpa det, mina kompisar retade mig varje dag, vissa slog mig, tills jag blev 10 och började 4:an, då min första riktiga vän dök upp, nu är denna underbara person är nu min bästa vän. Men på något sätt, har jag fortsatt med att bajsa på mig, nu går jag i 7:an och ska efter sommaren börja 8:an och jag har ännu inte slutat, det blev bara ett uppehåll ett år, när jag gick i 5 -6 men började igen. Det är otroligt jobbigt eftersom jag själv inte kan stoppa att jag bajsar på mig, det lixom bara kommer utan att jag kan känna det innan. Mamma och jag var alltid på BUP förrut, men dom kunde inte komma fram till vad som var fel på mig,inte heller en doktor hade svar eller kunde göra något. Dom säger att det finns i mitt huvud, men jag vill ju så gärna sluta, men det går ju inte. Alla säger att det är fel på mig, jag är värdelös, nu är jag kär oxå, väldigt olyckligt kär, i en kille jag vart så jädra kär i sedan 4:an, och under en period besvarade han mina känslor, det var det året mitt bajsande uppehöll sig, men sedan skildes vi åt olika väger och jag började igen. Det känns som om det bara är han som kan få mig sluta, kan det vara så eller är det verkligen fel på mig?? Snälla, svara!!

---

SVAR

Hej fina tjejen!

Om läkarna har konstaterat att problemet sitter i psyket och inte i kroppen så behöver du ta kontakt med en terapeut för att få hjälp med vad det är som triggar igång kroppen. Det är så att kroppen och psyket hänger ihop.
Be läkaren om en remiss till en samtalskontakt.

All värme och styrka på vägen!

Stor kram, Catherine