Frågor och svar om självmisshandel

8 Sep 2010, 16:00 158
Annat, 0 år
Question


Hej, jag är en tjej på 13 vårar som haft ett ohälsosamt förhållande till vassa föremål ända sedan jag var 8 år.
Känner att jag nog måste berätta historien om det för att du ska kunna utvärdera svaret på min fråga i slutet.
Det började med att jag var mobbad för min storlek i hela lågstadiet och det gjorde nog sin del i att jag började må dåligt.
Vet egentligen inte vad som fick mig att ens tänka på att göra mig själv illa, och att det skulle kännas bra, men det gjorde det.
Fick mens när jag var 9 och då upphörde självskadandet ett litet tag för att jag skulle kunna koncentrera mig lite på vad allt det där med mens handlade om.
När jag fyllde 10 började det igen, och när jag var 11 blev det seriösare än vad det varit förut.
Jag blev vän med en kompis som gjorde sig själv illa som en slags lek, hon gillade hur det såg ut när hon gjorde det, och trivdes i sina ärr och sina sår.
Så var det inte för mig, jag hatade mig själv mer och mer för varje gång jag pressade ett vasst föremål mot huden.
Min klassföreståndare började misstänka saker för att jag gick runt i munkjacka och bara hade svart på mig och målade mig svart runt ögonen, så de tog med mig in i lärarrummet och jag anade vad som väntade.
Jag fick ta av mig munkjackan och alla 20 armband jag hade på mig, dock så hade såren läkt på armarna, men dom kunde väl inte ana att jag skurit mig på andra ställen.
Jag erkände mitt "brott mot chansen att få leva" som de flesta såg det som, och han(klassföreståndaren) började gråta, jag visste inte om det då men tydligen hade en i hans förra klass tagit livet av sig, jag mådde inte dåligt för det, jag mådde ganska bra faktiskt, för ingen hade brytt sig om vad jag gjort, fast jag tänkte ju inte på att ingen visste om att jag gjort mig själv illa heller.
Mina föräldrar tog tag i det på en gång, och tvingade mig ha på minst ett färgglatt plagg, tog bort all smink och armbanden, jag hatade dom.
Hur kunde dom tro att lite färg i vardagen skulle förändra hur jag mådde och vad jag gjorde?
Men jag antar att det var det enda dom kunde göra just då eftersom jag vägrade prata med varken den äckliga kuratorn eller dom.
Det hindrade mig ialla fall inte och jag fortsatte göra mig själv illa direkt när hösten kom och jag hade en ursäkt till att bära långärmat.
Det var skönare än någonsin, och jag började inse att det hade blivit som en drog för mig, och det skrämde mig, jag ville dö, men ändå ville jag leva.
Det är som den där låttexten i Kent's låt "Mannen i den vita hatten(16år senare)".
'Jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö'
Jag träffade en tjej, 4 år äldre än mig, hon var så underbart fantastisk.
Men hon gjorde saker och ting bara bättre när hon var hos mig, jag blev totalt hopplöst förälskad i henne, nu tänker du kanske att en 12-åring vet väl inget om kärlek, tro mig jag kan mer om kärlek än många vuxna kan.
Aja, det gick som det gick med henne den där våren och sommaren 2009, hon älskade mig också, men vi visste båda att det inte skulle funka och vi ville inte förstöra den underbara vänskapen vi hade.
Men den förstörde sig självt ändå tillslut när jag inte klarade av att se henne och veta att hon inte såg på mig på samma sätt.
Också samma vinter jag träffade henne blev jag vän med en person som förändrade mitt liv, hon var bäst, bara så himla bäst, den vänskapen höll inte länge heller eftersom hon började bli beroende av alkohol och tog det framför vänskapen med mig, och tillslut blev det för mycket för både mig och henne, så hon sa upp kontakten.
Så sommaren 2009 fann jag tillbaka till en gammal bästa vän, och det blev snabbt våran sommar, och jag mådde bättre än någonsin, varje gång jag såg henne vill säga.
När hösten kom så blev mitt dåliga självförtroende för mycket och jag gick ner 6 kilo på någon månad genom att "svälta" mig själv 2 dagar i veckan och gå ut och gå.
På vintern så träffade jag en tjej som var 5 år äldre än mig, självklart gick jag och kärade ner mig i henne också, vi var tillsammans tills min ångest tog över och jag gjorde slut en månad efter vi blev tillsammans, jag var för rädd för att hon skulle lämna mig.
Något utav det dåligaste jag gjort, för det ledde till en utav de värsta tiderna i mitt liv.
Under 2010 pendlade vi fram och tillbaka med varann i nästan 5 månader efter det.
Hon försökte ta livet av sig för att jag hade gett henne den där livsglädjen hon saknat, och när jag gjorde slut blev hon uppenbarligen förkrossad.
Mina vänner och speciellt min mamma sa åt mig att akta mig, men det struntade jag självklart i, så jag gick tillbaka till henne och försökte lappa ihop henne igen samtidigt som jag gick sönder mer och mer.
Jag visste att hon hade nå lurt pågång, och efter ett tag fick jag reda på utav en bra vän att hon hade strulat med en kille.
Och jag tog avstånd från allt som hade med henne att göra.
Och jag mådde sämst.
Tillslut fick jag åka till bup, dom tyckte att jag berättade mycket och att jag inte visade något tecken på att vara deprimerad.
Men dom vet inte hur enormt bra jag kan ljuga.
Jag slutade göra mig själv illa, för mamma hotade med att lägga in mig på nå psykhem eller något eftersom mina föräldrar inget kunde göra åt mitt självskadebeteénde.
Och det var en utav de värsta tiderna i mitt liv, utan min flyktväg från allt annat, så vad skulle jag då ta mig till?
Jag hade enorm ångest om nätterna och kunde inte sova, jag har alltid haft sömnproblem men det här gjorde det bara värre och vissa nätter kunde jag inte sova alls, jag låg bara och skakade och rev mig själv och vred och vände på mig bland lakanen.
Jag gick upp de där 6 kilona jag förlorat under hösten då.
Denna sommaren har bestått av ångest, musik och promenader, i början var det ångest och bad med vänner.
Men sen fick min bäste vän anorexia, och det tog lusten att göra något alls med någon alls bort, för hon var den enda jag ville umgås med, men hon har inte orken till det nu då hon är 1.68 lång och väger ca 40 kg och knappt kan gå.
Det har tärt på mig enormt.
Och jag har inte pratat med någon om hur jag mår på ett halvår, jo, men inget utav det jag sa var sant.
För utan den där flyktvägen av att göra mig själv illa, så kan jag inte må bra.
Och jag hittar inget annat jag kan göra för att fylla det tomrummet.
Förut så skrev jag väldigt mycket, poesi och det, för det är ju ungefär samma sak, jag skar mig mest för att känna smärtan och SE smärtan, och man ser ju smärtan skrivet på papper då, men det ger mig inte samma tillfredsställelse.
Och jag behöver inte prata med någon för jag tänker så mycket så att efter ett tag så känns det som att allt jag gjort är att prata med andra om hur jag mår.
Jag vet inte hur jag ska göra, och jag vill inte skada mig igen, och jag tror inte jag kommer göra det igen, ialla fall inte nu, då känns det som att jag är självisk, nu när min bäste vän har en sjukdom, då ska inte jag komma och börja göra mig själv illa igen.
Jag har alltid varit ganska osjälvisk, och tagit andras problem allvarligare än mina, brytt mig om andra mer framför mig själv, har någon problem så lyssnar jag alltid, men jag är aldrig den som pratar om mina problem, jag lyssnar och ger råd.
Men det dom känner gör ju det snäppet värre med hur jag känner, dom kan ha större problem än jag, och då mår jag dåligare för att jag egentligen inte har så mycket att må dåligt över, men dom har det.
Det känns redan lite bättre att få ha skrivit av mig litegrann och berättat om allt.
Lång text, men jag hoppas du tog dig igenom utan att somna.
Min fråga var nu, vet du något sätt som skulle kunna fylla det tomrum självskadandet lämnade efter sig?

Svar
Helena Meyer
Nätvandrare, Fryshuset

Hej fina du,

Tack för ditt långa och starka mail.

Det gör mig ledsen att se hur dina föräldrar och andra trott att det bara är att ändra klädstil för att du ska bli gladare. Självklart handlar det inte om färgen på kläderna om man mår dåligt eller inte.

Du är osjälvisk och omtänksam, och tyvärr har det blivit på bekostnad av dig själv. Det är ju så att den som man måste vara mest rädd om är en själv. Även om det känns konstigt och egoistiskt.

Du har varit med om flera tunga saker och du är väldigt ung. Ändå är du stark nog att skriva det här mailet till mig och berätta på ett så bra sätt om hur du mår. Det är grymt! :)

Många kan känna igen sig i att inget riktigt kan ersätta självskadandet när det kommer till att dämpa ångest. Det beror på många olika saker som tillsammans ger en lättnad. Det är ofta inget som man kan ersätta på ett enkelt sätt utan man kan behöva prata med en kurator eller psykolog.

Jag skulle vilja prata mer med dig så om du vill kan du lägga till min msn som är helena.meyer@fryshuset.se Jag är oftast online på onsdagkvällar mellan 18-22.

Ta hand om dig!

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Ställ en egen fråga till mig

Visa mina övriga svar