Frågor och svar om Ätstörningar

15 Jan 2001, 00:00 223
Annat, 0 år
Question


Jag hatar livet! Jag hatar det mest av allt! Jag bara gråter hela tiden. När jag går runt tänker jag bara på hur jag kan ta livet av mig själv. ” Där finns en kniv! Om jag bara hade ett rep… Snälla buss krocka!” Jag har börjat samla på ett tablettförråd, som jag skall ta i nödfall (om jag inte dör innan), jag lider nämligen av ätstörningar och har gjort det i kanske två år. Som minst vägde jag under 40 kg till min 165 cm långa feta kropp. Alla talar bara om min vikt, som om det vore det viktigaste. Men jag mår ju inte bättre om jag går upp i vikt, tvärtom! Jag kommer ju bara att få mer ångesttankar då. Just nu går jag hos en skolsyster och kontrollväger mig en gång per vecka. Det enda vi talar om är hur mycket jag väger. Jag skulle få en remiss till Barn-, och Ungdomspsykiatrin (BUP), men det blev inte av. Jag som känner att jag verkligen behöver den. Jag har redan varit hos en läkare som sade att jag har pajat min lever. Jag blev lite rädd och gick upp i vikt, men det ångrar jag nu. Jag mår så dåligt. Jag orkar inte med att träffa någon. Hela jullovet har jag varit uppe på mitt rum och tänkt på hur jag skall göra. Jag vill inte ha det såhär längre! Snälla, jag behöver hjälp, men jag vågar inte tala om mina problem för någon.

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Att hata livet någon gång emellanåt drabbar ganska många människor, unga som gamla. Men att hata livet som du verkar göra, är något mycket allvarligt. Och precis som det inte skulle räcka, verkar det som du har en ätstörning också med alla dom typiska ångesttankarna. Och att du sedan inte vågar prata med någon om din jobbiga situation, trasslar ju bara till det ännu mer.

Naturligtvis hänger allt det här ihop, men när man ska börja att ta itu med sånt här, är ett ganska effektivt sätt att försöka dela upp det i lite olika problem. Annars finns det en risk att allting bara kommer att handla vikten och då kan det vara lätt att man som du känner sig låst. Och det är inte bara du som blir låst, utan ofta omgivningen också, även om alla verkligen bryr sig och bara vill ditt bästa. Det kan kanske verka lite bakvänt, men tänker man efter lite är det inte så konstigt: Eftersom du inte vågar prata om dina problem med någon, ser alla omkring dig bara en enda sak.., och den ser dom väldigt tydligt: Dina problem med maten och vikten!

Eftersom vi människor inte är tankeläsare känner inte din omgivning till att du hatar livet så mycket som du egentligen gör. Skulle du berätta precis hur det låg till med den saken skulle omgivningen förmodligen förstå att det inte bara handlade om din vikt. Eller, skulle du börja berätta om hur du inte orkar träffa någon, skulle omgivningen förmodligen förstå att det inte bara handlade om ditt ätande. Eller, skulle du berätta att du börjat samla på ett tablettförråd, skulle människor omkring dig förmodligen inte heller bara prata om din vikt. Eller att du önskar att bussen ska krocka. Eller att du kollar in knivar på ditt speciella sätt. Eller att du önskade att du hade ett rep, osv.

Du skulle säkert kunna göra den här listan hur lång som helst med alla dom tankar jag är övertygad om att du går omkring och bär på. Men försök att föreställa dig att några i din omgivning kände till ALLA dom här plågsamma funderingarna du har fastnat i… Tror du, ärligt talat, att dom BARA skulle fortsätta att tjata om din vikt då..?!

Nu är jag tuff mot dig. Jag vet det.., för samtidigt så vet jag att du sannolikt både kämpar och lider något fruktansvärt för dig själv. Det är bara den grejen att du MÅSTE försöka släppa in någon utomstående för att få lite hjälp i din desperata kamp. Jag har sett mentalt jättestarka tjejer (inte så många killar) som varit nära att gå under i situationer som liknar din. För det handlar inte om hur stark eller svag man är. När man har hamnat där du är, finns det bara en väg ut: Och det är att försöka öppna dörren till ditt inre.., hur rädd du än är. Och det handlar inte om att vräka upp dörren på vid gavel. Utan det handlar om att du sliter så mycket du orkar för att få upp en liten, liten springa. Och det här första steget att få upp den lilla springan på dörren, är en utmaning som sannolikt kommer att förändra resten av ditt liv… För så mycket skulle jag vilja påstå att det handlar om i ditt fall. Du ska inte behöva gå omkring så här som du gör…

Jag föreslår att du satsar så mycket du orkar nästa gång du går till skolsyster, så du får fart på den där remissen till BUP. Och om du sedan orkar, väljer du ut ytterligare en person som du försöker prata LITE med. Du kan om du orkar själv ringa till BUP och be om att få komma också, men det kan kännas jobbigt vet jag för många. Lite lättare kan det vara att gå till ungdomsmottagningen i din kommun och be att få tala med en kurator. Dit behöver du inte någon remiss.

Ett litet tips är att du för dig själv skriver ned ALLA dina jobbiga tankar på ett papper, eller på datorn eller var som helst, bara inte någon kommer åt det. Sedan försöker du välja ut en eller ett par funderingar som du satsar på att berätta om för skolsyster och den andra personen. Jag har faktiskt varit med om att en elev i skolan, (då jag lärarvikarierade och inte hade hunnit bli kurator eller psykolog) gjorde en sån här lista som hon sedan skickade till BUP utan sitt namn. Efter några veckor tordes hon gå till skolans kurator just för att ”dom ju redan visste allt på BUP” även om dom inte visste vem hon var. Som jag sade, är det absolut viktigaste att få upp en springa i dörren…

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar