Frågor och svar om Ätstörningar

3 Feb 2011, 17:00 98
Annat, 0 år
Question


Hej! Jag är en 16 årig tjej.
171cm och väger nu 54 kg
Sedan 1 år tillbaka har jag haft diagnosen ätstörningar
Det ingen vet är att det faktiskt började när jag gick i 6:an.
Jag hade inte så många vänner där jag gick i skolan, var med om utanförskap/utfrysning mm. Jag började att skippa luncherna eftersom jag inte hade någon kompis att gå med till maten. Sen grät jag varje kväll över allting. Jag var en sådan där aktiv och glad idrottstjej som älskade att idrotta mycket, många möjliga sporter som ridning, friidrott, tennis och golf och ÄLSKADE framförallt mat. Idrott var mitt liv. Men helt plötsligt började jag tänka på hur jag såg ut. Att Kanske var det därför jag inte hade några vänner i skolan osv började bli RIKTIGT kroppsfixerad och började jämföra mig med andra. i min klass osv.
Och då fick jag för mig att det kanske var mig det var fel på , hur jag såg ut osv. jag tyckte att alla såg smalare ut än vad jag gjorde! Jag tyckte och tycker att jag hade fett på kroppen som måste bort. Jag var tvungen att anpassa mig hur jag så ut i jämfört med de, jag var så utseendefixerad att jag ibland "Missade" bussen för att kunna vara hemma och träna istället för att vara i skolan. Kände mig så utanför i min klass att jag inte vågade ta mig till skolan heller. Sen vissa dagar när jag inte fick träna så spydde jag upp maten i smyg i toan istället, bara för att bli av med mitt matintag. Jag ville så gjärna passa in, så ofta offrade jag min fritid åt att bara titta på mig i spegeln.
sen har det gått fram och tillbaka utan att ingen visste ända tills på vårterminen i 9:an. låg på intensiv vården i 6 veckor men kommer inte ihåg att jag har varit inlagd på sluten vård som alla säger att jag ha gjort. har inget minne! sen efter det hade jag ätträning på bup and thats it!

Och nu går jag i första ring på gymnasiet och jag känner att det inte har blivit bättre, eller jag menar. Jag tycker att jag är frisk och det verkar omgivningen också tro! Men jag inser nu att jag är fetast av alla nu när jag ser mig i spegeln. Springer till toan under skoltid och pga min ångest när jag ser andra äta.
dricker /drack bara en smoothie till frukost och en liten skål med nötter ( har gjort det i 3 månader nu. Mamma och pappa anar inget eftersom jag har fått min vilja igenom att bli en fruktian typ. Men nu om dagarna går jag bara runt och dricker vatten, möjligtvis att jag kan ta ett halft äpple De dagarna jag är hemma. sen när jag ska till skolan måste jag ju dricka en smoothie så att inte föräldrarna ska få veta. När jag kommer till skolan, så går jag direkt till toan. Och sitter där ett bra tag och tittar mig i spegeln för att försäkra mig om att det inte ska synas att jag käkat något! Är rädd för allt och alla vill oftast sitta i mörker. Gråter varje kväll och är oftast vaken till kl 3, 4 på morgonen och ska då kliva upp 6 för att ta mig till skolan.
Jag sitter bland vänner men känner mej ändå övergiven.
Är hemma "sjuk" för att jag ska svälta mig lite i taget, nu och tränar som att gå på långa promenader ect! Jag är fet :´( ful och inte värd att titta på! Får ångest över allt som har med min kropp och mat att göra.
Mamma och pappa kan inte göra så mycket längre de orkar inte med min så kallade sjukdom längre. Och jag vill inte ha hjälp utav bup heller. Har bara samtal 1 gång i veckan och + att det inte är en psykolog jag har tillgång till heller utan bara en sjuksköterska. Och hon anar ingenting och kommer aldrig få veta! Visar mig alltid glad för omgivningen.

Mvh från en tjej som är rädd för allt just nu!

Svar
Catherine Koff
Anorexi/Bulimi-kontakt

Hej fina kämpen!

Det är tyvärr vanligt att omgivningen tror att allt är bra bara för att vikten har blivit normal. Men det tar längre tid för tankarna än för kroppen. Nu tycker jag också att det låter på dig som att det har blivit ett återfall, att du mår väldigt mycket sämre och det betyder att du behöver ta hjälp. Jag vill att du ska fundera över vad du tror att du skulle vilja ha för hjälp? Är det kontakten på Bup som inte känns bra så kan man byta. Eller känner du att den hjälper inte räcker till för att komma till bukt med problemet sök dig till en ätstörningsenhet.
Jag vet att man ibland kan känna att föräldrar blir trötta men tänk dig om du själv hade en dotter, skulle du då vilja att hon låtsades att allt var frid och fröjd nu och må dåligt i hemlighet eller skulle du vilja att hon berättade för dig och tog hjälp och fick tillfriskna en gång för alla? Kom ihåg att dom må vara trötta på sjukdomen men du ÄR inte sjukdomen.
Du är så värd att få må bra och bli frisk, ta hjälp. Spåna, vad tror du skulle hjälpa dig i ditt tillfrisknande, vilken typ av hjälp vill du ha. Prata med mamma och pappa och iväg med dig. Tro mig, du kommer aldrig ångra dig den dag du får bli frisk.

All värme och styrka på vägen, stor kram Catherine

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar