Frågor och svar om meningen med livet

1 Mar 2011, 10:00 250
Annat, 0 år
Question


Hej jag är 18 och bor i Skåne och är för närvarande en såkallad ”odöpt förkunnare” i en av Jehovas Vittnens församlingar.
Jag har länge varit skeptisk till religionen och har på de senaste 2,5 åren blivit mer och mer skeptisk. Det senaste året har jag haft mycket ångest över hur mitt liv hade kunnat se ut och hur mitt liv kommer se ut. För att få er att förstå min situation måste jag berätta lite bakgrund om mitt liv.
Jag var ihop med en tjej, i dryga halvåret, som jag älskade mycket. Detta skedde i skymundan från mina föräldrar, som då är starkt troende Jehovas Vittnen. Efter ett halvår som jag och min tjej hade varit ihop så kom jag hem till henne och hon grät. Hon grät och förklarade så gott hon kunde att hon fortfarande älskar mig men att hon inte orkar att ”gömma sig” från mina föräldrar(och församlingen jag tillhör). Jag förstod henne helt. Det kändes dock väldigt tungt för mig då hon var en av de få personerna jag känner som man verkligen kan prata ut med. Jag har vänner som jag kan prata med, men ens flickvän är ändå ett lite mer speciellt förhållande.
Mina två bästa vänner stöder mig mycket och vill att jag ska gå ur religionen, precis som jag vill. Men utan att orsaka några skador, psykiskt och fysiskt. Men det är inte så enkelt.
Jag har en familj på 6 personer. Mina föräldrar, min storasyster, mina två äldre bröder och jag. Min syster och min äldsta bror har flyttat ut. Min syster är fortfarande troende och går på alla möten hon kan gå på. Min bror, låt oss kalla han Konrad, är såkallat ”utesluten”. Konrad lämnade hela familjen efter sig när han blev utesluten. Han blev utesluten för att han hade varit ihop med en tjej i smyg i ca 2 år, samma tjej som han nu är gift med. Han flyttade ut när han blev utesluten och jag som då inte insett vilken jävla religion detta är trodde att Konrad hade ”syndat” och att han var ”ond”. Jag inser ju nu att han gjorde allt för att komma ifrån hemmet och starta ett nytt liv utanför den bubbla jag nu själv lever i.
(Min andra bror bor hemma och är troende och ser sig själv som ett Jehovas Vittne.)
Jag däremot har verkligen velat gå ur det senaste året och har som sagt haft mycket ångest över detta. Jag är 18 år men det är precis som om jag fortfarande gick i mellanstadiet här hemma. Jag får inte göra ett piss! Jag får som sagt inte träffa tjejer utanför religionen, jag får inte gå ut och festa (då kan jag ju bli dåligt påverkad!), jag får absolut inte röka(något jag börjat göra i smyg för att dämpa ångesten jag haft), jag MÅSTE vara hemma klockan åtta på vardagar för annars blir det liv hemma från morsan och farsan. Varje gång jag blir sen har jag ex antal sms i inkorgen från morsan OCH farsan (och missade samtal). Mina föräldrar låter mig inte leva mitt liv som jag vill.
När du läser detta kanske du undrar varför jag inte säger åt mina föräldrar hur jag känner. För det första måste jag berätta att min pappa har problem med sitt hjärta och chockande nyheter (som när min bror uteslöts från församlingen) kan sätta hans liv bokstavligen på spel, och min mamma lider av stress (något hypokondriskt antar jag). Det är inte så enkelt som sagt. Säger jag det till mina föräldrar så kommer de att i princip hata mig och säga att jag lurat och utnyttjat de på pengar (på diverse saker som en dator, något par skor och liknande, som de ändå är jävligt snåla med) under den tiden jag varit skeptisk(ca 2-3år). Och antagligen att jag måste flytta ut eller börja betala någon orimlig hyra för att få bo i mitt rum. När jag tänker på detta så tänker jag också framåt på när jag tar studenten då mestadels av gästerna på studentfesten är människor från vår församling. Hur kommer det se ut? Är jag girig när jag tänker så? När jag inte VILL berätta för mina föräldrar, är jag feg eller är det av omtänksamhet jag gör det? Jag vill så gärna lämna religionen som jag inte tror på (jag tror inte på någon religion, jag är logisk) men jag vill inte bryta banden mellan mig och min familj. Jag vill kunna leva mitt liv som jag vill utan att någon lägger sig i, som jag inte vill att de ska lägga sig i.
Jag tror inte på vad Jehovas Vittnen tror på och ser mig inte som ett vittne trots att jag är uppväxt som ett och är inskriven i församlingen. Jag skiter verkligen i vad folk tror på, folk får tro på vad de vill och jag vill inte blanda mig i sånt. Jag vet att folk behöver mål med sitt liv och behöver något att tro på när livet ser mörkt ut. Men jag behöver inte någon religion för att vara lycklig.
Du som läser detta, vad ska jag göra?
Om du som läser detta vill ha mer information om mig eller har någon personlig fråga så kan ni maila mig.
Tack för att du läst min text.

(Har skickat samma text till fler experter för att få olika synpunkter på detta)

Svar
Anders Hedman
Präst / Kristendom

Hej!
Jag har en kollega som växte upp i Jehovas och har lämnat. Jag har lyssnat på föredrag hur det är att växa upp i sekter, Jehovas vittnen var ett religiöst samfund man pratade ganska mycket om. Jag förstår att det är en jättesvår situation.

Du behöver inte ha dåligt samvete för att du vill lämna Jehovas. I ditt hjärta och i din tanke har du redan gjort det.

Om jag har förstått det rätt så kommer dina föräldrar att ta avstånd i från dig,om du lämnar församlingen. Kan man beskriva det som att du nästan blir föräldralös? Hur ska någon kunna ta ett sådant beslut och veta vad som är rätt? Men, som sagt, i ditt inre har du redan lämnat. Det är en tidsfråga innan du berättar det för dem. Kanske vill du vänta till studenten. Det har jag full förståelse för. Är det nu i sommar eller nästa?

Kan du ta upp kontakten med din storebror som redan lämnat och se hur han kan hjälpa dig? Du kan ta kontakt med Föreningen rädda individen (FRI). Deras hemsida är: http://www.fri-sverige.se/. Där tror jag att du kan få hjälp av andra som hoppat av Jehovas.

Till sist, man kan nog säga att det är ett friskhetstecken att känna som du gör. Du reagerar friskt på något som är sjukt. Frågan för dig är hur du ska kunna ta hand om dig själv vad gäller bostad och ekonomi. Du kanske också skulle kunna kontakta kuratorn på skolan. Lycka till med att hitta dina vägar i livet!

Hälsningar Anders Hedman

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar