Hejsan, vet inte om det är rätt person att fråga men… Sen 3 år tillbaka kom mammas man till sverige från holland (dom träffades där) först var vi lite vänner men sen vart allt värre. Han började slå mig gul och blå och blodig och låste in mig på mitt rum så jag var tvungen att kissa på golvet när jag vart kissnödig. Detta fortsatte i nån månad sen vart han snäll igen men efter ett tag började han hota mig med grejer som att slå ner mig. Sen flyttade vi ut på landet och PRECIS ALLT vart värre! Han vart mer hotfull och började kasta glasskålar på mig, slå mig blodig, ströp min syrra och kallad mig dumma grejer. Sen en kväll hörde jag när han och mamma var lite fulla att mamma tyckte jag var ett misstag och allt! Sen efter några veckor (kanske 2 år sen) så tog jag en kniv och gick ut och skar mig på armarna och på halsen och jag vart väldigt yr och illamående och kom inte hem på hela kvällen förrän det slutat blöda. När jag kom hem började han som vanligt igen. Sen när han håller på med allt detta står mamma bara och LER och då menar jag ett glatt och riktigt glatt lende. Sen blir jag mobbad i skolan för att jag har diabetes och aspberger. Det är alltid 3-5 personer i grupp som kallar mig diabeteshora, missfoster, psykbarn m.m. och jag har sagt till lärarna OCH rektorn men dom har inte gjort nåt! och såklart kunde jag inte berätta för mamma och hennes man. Efter 3 år fick jag nog! Jag berättade för två vuxna hur jag och syrran hade hemma och det vart soc och polis anmälan och jag hamnade på förhör och fick flytta hem till pappa. Men nu till det allvarliga: 1. Jag har börjat dricka för att dämpa all ångest och skit som hänt mig och jag kan inte sluta men VILL! Hur ska jag sluta? 2. Jag har snott från affären och butiker (senast var kanske för 4 månader sen) 3. Mitt beroende för att skära mig… Jag kan inte sluta tänka på det! Jag vill skära! Jag har fösökt med självmord men min kille stoppat mig (försökt ett antal gånger!) Och nu har han gjort ett avtal: Slutar jag med skärningen och försöken till själmord kommer han fria mig på vår 1-årsdag. Jag älskar honom så jävla mycket att jag inte gjort nåt på 2 månader men jag ORKAR snart inte D’: Jag MÅSTE skära mig! JAG VILL… Det är typ som en drog för mig att skära mig själv. Hur kan jag sluta? Och nu vill jag bara mer för mammas man… det fanns inte tillräckligt med bevis för det han gjort för mamma nekar och syrran också!!! 4. Sen har jag tappat matlusten HELT. Jag kan bara inte äta nåt, känns som om jag vill svälta. Jag kan gå utan mat i flera timmar/dar om ingen säger till mig att äta. Just nu äter jag bara 2 knäckemackor med smör om dan mer orkar jag inte. Varför är det så? 5. Sen har jag tankar om att jag har nåt dödligt vapen som jag kan gå och döda mammas man med. Och jag är rädd att om jag inte slutar tänka på det kommer jag göra det på riktigt för jag var nära en gång att göra det med två knivar. Jag går på BUP och pratar med en psykolog men det känns som om jag inte kan lita på nån längre! Hade en på UM förut men hon sa att hon skulle hålla tyst om allt men hon berättade precis ALLT till pappa fast hon lovat. Och sen känns det som om alla lämnar mig förutom min pappa, farmor och kille. Jag vet inte om jag orkar mycket längre!

---

SVAR

Hej Tjej 15,
Tack för ditt långa och modiga mail. Du tar upp många olika saker och jag ska försöka besvara dem så gott jag kan.
Den situation du beskriver hos din mamma och styvpappa var precis som du själv förstår alldeles åt skogen fel. Så ska ingen behöva ha det. När man har haft det väldigt jobbigt under en lång tid så är det vanligt att ångesten blir så stark att man tar till olika sätt att dämpa den. Ibland är de här sätten destruktiva, som att dricka, skära sig eller snatta.
För att kunna sluta skära, dricka och snatta krävs det att du får hjälp att hitta andra sätt som kan lindra ångesten när den kommer. Det finns flera olika saker man kan göra, och det finns bra psykologer eller behandlare som kan hjälpa dig med det.
När jag läser ditt mail ser jag att du har otroligt mycket ilska och ledsenhet inom dig, och det är inte ett dugg konstigt. Det här behöver du hjälp med att hantera, för om du gör verklighet av dina tankar kring din mammas man, så är det du som kommer att råka illa ut och du förtjänar mycket bättre än så.
Ibland kan det kännas som att vuxna sviker när de berättar, men kuratorn på UM måste anmäla till socialtjänsten och prata med föräldrar när det är så svåra saker som du har varit med om. Det är inte för att vara taskig utan för att du har rätt att få all hjälp du behöver. När barn eller unga far illa exempelvis misshandlas så säger lagen att tystnadsplikten ska brytas och anmälningsplikten går före. Däremot borde din kurator berättat för dig att hon tänkte anmäla, innan hon gjorde det.
Försök att lita på din psykolog, pappa, farmor och kille. De vill antagligen göra allt för att du ska få må bättre! Det viktiga är att du får må bra igen, inte att de inte blir oroliga.
Om du vill prata mer så lägg till mig eller någon av de andra nätvandrarna på msn. Du kan se vem som är inloggad och när på http://www.natvandrarna.se
Du kan också kontakta BRIS http://www.bris.se eller Tjejzonen http://www.tjejzonen.se Där finns möjlighet att både chatta och maila med vuxna helt anonymt.