Frågor och svar om kompisrelationer

30 Jan 2012, 20:00 146
Kille, 15 år
Question


Hej jag har under dem närmsta 5 åren inte mått något bra allas. När jag var liten så var jag en unge som sprang runt och irriterade alla (vilket jag inte gör längre) och hade inte några vänner efter 4an. upp mot årskurs 6 till 9 har det varit ett rent helvete. alla som gick i min klass när jag gick i årskurs 1 till 5 går jag med nu också. under mellan stadiet och högstadiet mådde jag inte bra alls jag hade inga riktiga vänner som jag kunde på något sätt prata med eller vända mig till. det här var på grund av deras tidigare uppfattning av mig i de tidigare åren. jag mådde inge bra alls och folk höll på med mig hela tiden. under sommarlovet innan jag skulle börja 8an så var jag på konfirmations läger och träffade en skit väldigt snäll kille som jag senare höll kontakten till. jag kunde prata om allt med han skola, vad jag tyckte var jobbigt, allt. under samma sommar hade då min mamma blivit utbränd och var väldigt känslig för ljud och kunde inte klara någon ansträngd fysisk aktivitet. hon blev heltids sjukskriven på grund av detta och det var jobbigt för mig också.. säger mer om det senare. men när jag då hade träffat den här kompisen som var så snäll hela tiden så berättade jag om min min mammas utbrändhet för jag hade berättat mycket och han hade gett mig mycket stödd. jag berättade om min skolgång som hade varit ett o socialt helvete. Han bodde väldigt långt ifrån mig så vi träffades bara varannan helg för han hade skilda föräldrar. senare beslutade han sig för att flytta till sin mamma som då bodde i samma stad som jag. Jag tänkte vad gör jag egentligen på den här skolan så jag bytte skola till en annan 1 station bort. han började i samma skola och vi hade det skit kul dem första 2 veckorna. han har alltid varit en person som gillar den enkla vägen och som gärna tar till och använder sina knogar. han hade sen tidigare en kompis från min stad som vi gick i samma klass som och han var också skit snäll i 2 veckor. nu tänker du kanske att jag precis hade fått det bättre i livet med vänner som bryr sig och som man kan snacka med om allt (felllll) Efter 2 veckor så började han bli dryg och berätta för alla om min bakrund att jag hade haft det som jag hade det och att min mamma var utbränd. 60% av klassen började då reta mig mula mig och främst (GÖRA NARR OM MIN MAMMAS UTBRÄNDHET) vilket jag tog väldigt hårt och blev väldigt ledsen pga att min relation med min mamma hade försämrats så mycket sen hon blev utbränd. om jag pratade vid matbordet så bad hon mig vara tyst. men när min brorsa skrek och sprang runt i huset blev hon inte arg. jag och min mamma började bråka väldigt mycket och det slutade med att vi stod och skrek på varandra och att jag sen gick in till mitt rum stängde dörren och slog den med mina knogar tills jag slutade vara arg. samtidigt som jag hade en dålig relation hemma så hade jag det också i skolan. jag mådde så himla dåligt under den här tiden att jag tänkte på självmord men det som stoppade mig från det var att jag har en lillebror som är 4 år yngre en mig som ser upp till mig och kramar mig går inte på mitt rum efter att jag har slagit i dörren och bara att se honom ledsen över att jag och mamma bråka får mig att gråta (jag och min bror bråkar aldrig) efter en termin med den här skoltortyren så byte jag tillbaks till min gamla skola där alla senare såg mig på ett helt annat sätt jag skaffade kompisar som jag kunde prata med men jag vågar aldrig öppna mig igen för någon. min mamma började bli bättre och arbetar nu halvtid men jag bråkar fortfarande. men sen drabbade samma sak min pappa och helt plötsligt bara stod allt still. jag visste inte vad som hände men jag började helt plötsligt leva allt annorlunda. jag började drömma mig bort på något sätt så jag känner hela tiden att jag inte lever det känns som att jag bara är en själ som åker runt. jag började bli deprimerad och visste inte vad som hände jag gick till skolkuratorn som jag pratade med och jag gick till bup. men för cirka ett halvår så slutade det. under tiden som jag hade gått tilbacka till min gamla skola så ringde och smsade. dom från den andra skolan och fortsatte att hålla på. jag svarade inte på något men blockerade allt kontakt till dem. Jag har i nu läget inte fått något från dem men jag har fått reda på att 4 av dem som mobbade mig kommer gå på samma gynasium och på samma linje som jag. jag blev helt död när jag fick reda på det. jag vill aldrig mer se dem eller höra dem. jag är rädd för att dem ska fortsätta att mobba mig under gymnasiet och berätta för alla om min bakrund. det kommer göra att jag kommer få ett helvete igen. men som du nu kanske tänker gå inte på den skolan då. Men alla som mobbade mig är utspridda över hela kommunen och jag kommer då att träffa på dem för eller senare men (jag undrar) vad ska jag göra för att få allt det här att fungera jag blir bara ledsen när jag tänker på det

Svar
Björn Hultman
Antimobbningsföreläsare

Hej!

Jag förstår att du har haft en tuff barn och ungdomstid och att vissa saker är tunga fortfarande, medan andra saker är bättre nu än förut. Jag vet exakt vad du menar med din rädsla över gymnasiet där dina mobbare kommer att gå. Jag hade också en rädsla inför gymnasiet, men gymnasiet var själva räddningen för min mobbning. Det viktigaste är att du jobbar bort din skam och skuldkänsla om den fortfarande finns kvar. För det är ju faktiskt så att ingenting av mobbningen är ju ditt fel. Det finns inga som helst ursäkter för att de behandlar dig på det där dåliga sättet!

Jag tycker det är synd att du slutade gå på samtal hos en terapeut, för du har fortfarande mycket inre saker kvar som du måste bearbeta och få ut ur dina känslor. Därför så är en bra lösning att faktiskt söka upp någon ny psykolog eller kurator som du kan ventilera dina inre funderingar med. Du behöver ett bollplan och en vuxen person som ser saker på olika sätt, som alltså ser fler möjligheter än vad du själv ser just nu. För det är faktiskt så, gymnasiet kan vara öppningen för möjligheter, då du väljer något du är intresserad av, alla är mer mogna och tänker mer på sig själva än att stöka och bråka med andra och studierna är mer personligt ansvar man får ta.

Jag förstår att du inte vill möta dina mobbare, men ibland kan det faktiskt vara så att en del mobbare ångrar sig och inser när de blir äldre att de faktiskt inte var så snälla. Det är viktigt att du tänker på att en mobbare också har problem. Det sämsta du kan göra egentligen är att visa dig lika svag nu som du var förut. Visa att ingen mer person ska få trycka ner dig i skiten igen och ett annat sätt kan ju vara att du gör så mobbarna till slut säger förlåt. Men jag vet att detta är svårt, så innan du blivit så stark så kan en bra sak vara att tänka på massa andra saker så fort mobbarna går förbi dig eller om du tvingas vara dom nära tex kanske du tar upp mobilen och låtsas smsa någon eller ringa. Det handlar om att lära sig hantera situationerna utan att få så mycket ångest och känslor över det och denna hjälp får du vid KBT terapi.

Du vill hitta fler och nya vänner, ett sätt kan vara att du börjar i någon idrott eller förening, annars finns många kontakter på nätet som man kan hitta och träffa. Jag skulle gärna vilja att din och föräldrarnas kontakt blir lite tajtare, så ni kan ge och få stöd av varandra. Gör något roligt tillsammans!

För att summera, jobba på att få bort skam och skuldkänslorna, se gymnasiet som möjlighet, ta reda på om det finns någon bra terapeut som du kan börja på, ta reda på någon idrott eller förening och du kan även gå in på min hemsida där du har mer info om hur man kan tänka och hantera sina tidigare mobbare.

http://antimobbning.wordpress.com

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Ställ en egen fråga till mig

Visa mina övriga svar