Hej! Jag har under flera år haft problem med magen och jag tycker att det bara blir värre och värre, känner att jag snart inte vågar äta mat alls längre eftersom jag nästa alltid måste rusa iväg till närmaste toa för att göra nummer två. Får panik varje gång jag tex ska åka buss, bil eller kanske bara är på något ställe då jag vet att jag inte bara kan springa till toaletten. Jag känner för det mesta efter varje toalettbesök att jag stunden efter behöver gå dit igen och det är inte alltid jag har tillgång till det om jag är i tex ett köpcenter eller så. Jag brukar också vakna på morgonen av magknip och kan behöva gå på toa 2-3 gånger samma morgon. Alla dessa problem gör att jag tycker det är hemskt att bli bjuden på mat hemma hos någon och att äta ute. Tänker hela tiden på att jag ska bli så nödig att jag inte hinner till toan, blir alltid "akut bajnödig". Har också mycket gaser och känner mig stängt svullen vad jag än äter. Vet inte vad jag ska göra med detta, vore tacksam för svar. Vill tillägga att jag rör mig regelbundet och är normalviktig. MVH X, 18

---

SVAR

Hej!

Det där lät ju inte alls roligt. Tyvärr måste jag väl medge att jag inte riktigt har något bra svar på ditt problem. Det som spontant kommer upp i mitt huvud är ju om det är någonting i maten som du inte tål eller så. Samtidigt tycks det ju som om det här händer oavsett vad och var du äter. Men du kan ju fundera om det är något/några speciella livsmedel som du kan härleda problemen till. En annan tanke som slår mig är att det kanske har blivit någon form av mentalt problem. Och med det menar jag absolut inget illa utan bara att du tänker på det här så mycket och så ofta att det liksom kommer som ett brev på posten. Förstår du hur jag menar? Jag kan ta mig själv som exempel. Jag måste gå på toaletten precis innan jag går och lägger mig på kvällarna. Det spelar ingen roll att jag kissade en halvtimme innan. Det som annars händer är att jag börjar tänka: "undrar om jag inte är lite kissnödig ändå" ... och vips blir känslan bara mer och mer påtaglig. Kan det tänkas vara en förklaring?

Jag säger inte att något av ovanstående är orsaken till ditt problem. Men det kan vara en del i det. Oavsett orsak är det här någonting som du måste komma tillrätta med. Det här påverkar ditt liv på ett alldeles för negativt sätt. Jag föreslår därför att du går och pratar med exempelvis skolsköterskan eller någon på din hälsocentral. Och uteslut inga detaljer. De har bättre koll på sånt här än vad jag har. Men kanske behövs det göras undersökningar/tas prover för att identifiera problemet? Jag tycker också illa om att gå till doktorn, men jag tycker inte att du ska vänta längre. Det här har pågått länge nog. Inte sant?

Kram, Louise