Frågor och svar om Ätstörningar

7 Jun 2012, 18:00 183
Annat, 0 år
Question


Hej! Jag har haft ett konstigt förhållande till maten så länge jag kan minnas, för ugf 1,5 år sen började de bli som värst och jag gick ner x kg, då började såklart folk att reagera och jag blev skickad till skolsköterskan och sen vidare till en kurator, de ville ge mig dansförbud och "hotade" flera gånger med att jag behövde bli inlagd, Jag är inte underviktig, har ingen farlig vikt, men min kropp har fått ta mycket stryk.. min viktkurva är som en berg och dalbana.. jag testade att gå på bup några gånger, men det funkade inte för mig.
efter ett tag blev jag väl lite bättre och gick sammanlagt upp x kg igen, de var ju inte så att tankarna var bättre men mina föräldrar blev inkopplade och de gjorde saken tusen gånger värre, de var då jag började kräka upp maten istället eftersom jag inte hade någon möjlighet till att svälta mig längre.
Nu tror de flesta att jag är frisk igen, men saken är den att jag aldrig vågar vara helt ärlig när jag pratar med min kurator eller skolsköterska för att de hela tiden vill kontakta mina föräldrar, så jag funderar på att vänta med att ta någon hjälp tills jag fyller 18 och de inte längre kontaktar mina föräldrar, vilket är om ett halv år. men jag vet inte om min kropp eller psyke kommer klara detta ett halv år till. Jag har nu gått ner de kilona jag gick upp igen eftersom ingen längre reagerar och de tror att jag är frisk, och jag äter högst en gång om dagen, runt xxx kcal, och har inte låtit min kropp behålla någon utav de måltiderna under flera flera veckor.. klart att jag någon gång får ett jätte ryck och äter mycket en dag, men jag kräker ju alltid upp minsta lilla jag äter igen, jag tränar runt xx-xx timmar i veckan så jag märker att min kropp inte orkar mer nu och för första gången börjar jag bli rädd för mig själv. Finns det inget sätt att få hjälp utan att föräldrar blir inkopplade? eller måste jag vänta ett halv år, för jag börjar faktiskt inse att jag antagligen behöver hjälp. Önskar att du säger att detta inte låter så allvarligt, men inerst inne vet jag nog att jag har problem, du vet nog bättre än jag själv när du läser detta om jag behöver hjälp eller inte? min dröm är att bli dansare och jag kämpar dygnet runt för det, men mitt liv runt om går inte ihop med mina drömmar..
hoppas du kan svara!
kram

Svar
Catherine Koff
Anorexi/Bulimi-kontakt

Hej underbara människa!

Ja, du har rätt i att det är allvarligt och nej det kommer inte att gå att vänta tills du fyller 18 för du och kroppen mår alldeles för dåligt. Jag tror på att istället försöka ta kuratorns hjälp genom att berätta att "när du ringer hem så reagerar jag så här, då kräks jag och reaktionen från dem blir så här. Och då mår jag sämre och vågar inte berätta för dig hur jag verkligen mår.." så att ni istället kan komma på en bättre lösning. Det är inte meningen att du ska må sämre av att hon pratar med dem utan bättre såklart. Kanske kan hon prata med dem på ett annat sätt eller inte alls på ett tag. Det är viktigt att du får känna dig trygg. Det allra bästa är att säga precis hur du känner, vad som händer hemma och komma på en bättre lösning. Sedan tycker jag att ni tillsammans jobbar fram en plan på att få dig vidare till tex en ätstörningsenhet eller bup så att du får specialistvård. Det är viktigt att du får rätt vård så att du kan få bli frisk igen. Det är inte meningen att livet ska vara som det är nu för dig!

Stor varm kram, Catherine

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar