Frågor och svar om depression

27 Jun 2012, 23:00 199
Annat, 0 år
Question


Hej, jag vet inte hur jag ska förklara hur eller vad jag tänker och jag vet inte vad jag vill höra eller råd då jag vet att inget hjälper mig i den situationen jag är i just nu enbart mig själv och att göra mig själv totalt blind och bara svälja en dröm och tro att allt är bra.

Vi kan börja med min uppväxt, jag hade en lycklig barndom med min ensamstående mamma min lille bror och min syster, vid 7-8års åldern flyttade jag hit från finland då min mamma ville komma hit pga vad jag tror är för att börja ett nytt liv (vare sig det var pga ekonomin,skuldsatt eller något annat vet jag inte.. men misstänker skulder) Vi flyttade till en förort där det var fullspäckat av olika kulturer och tja förorten hade inget bra rykte av sig utan mer kriminalitet och gäng som fanns där, fast vad jag anser det som idag är bara att det är en område/förort där det är tight mellan olika kulturer och det är som ett fängelse eftersom man inte får känna på annat än just denna förort där man har alla dessa hårda kulturer att se emot enbart. I alla fall vid 14 års åldern börja jag skita i skolan pga att jag fick en dator i hemmet och jag börja isolera mig, en del av anledningen var hur jag märkte hur vänner anslöt sig till människor som jag inte ville veta av då jag någonstans kände att det var dåliga människor (saknade empati, tja och bara var kriminella av sig) grundanledningen var då för jag att man börja utnyttja de svaga genom att man skulle göra olika saker för dem tex sno saker från butiker eller vad som helst. I alla fall jag isolera mig hemma och sket i skolan och jag var mycket med datorn, till slut blev jag beroende och vad jag vet var min farsa spelberoende/beroende droger och bor i ett latin amerikanskt land.. Aldrig haft kontakt. I alla fall allt eskalera och vid senare tillfälle fick socialen kontakt med min familj och mig då min situation hemma inte kunde fortsätta pga att jag isolera mig och inte gick till skolan, och dels för att min mamma bad om hjälp.

Så jag blir flyttad till en fosterfamilj ute på landet på andra sidan stan där jag under 1 års tid ska gå igenom ett program som är till för ungdomar som har med droger att göra typ massa olika saker som man skulle göra... för varje dag som gick skulle du samla ihop "poäng" så att du skulle få din veckopeng poängen handla om att du skulle ta ut soporna, visa glädje och massa annat fritidsintresse osvosv i alla fall jag följer allt och går efter poäng osv jag tänkte att det nästan var som ett fängelse och att jag skulle göra det bara för att komma tillbaka till min drömbubbla .. datan (min undanflykt från verkligheten) jag gick i skola där också under detta år.. gjorde bra ifrån mig i skolan och allting.

Efter allt så kom jag hem och samma isolering upprepades och jag hamnar tillbaka eftersom det inte fungera.. sedan dess kände jag att jag kommer aldrig kunna vara en pojke som kan återvända hem eftersom det är fel i allas ögon och mina ögon också då jag vet att det jag höll på med datan och isoleringen skulle skada mig i längden så mycket mer ifall jag inte fick något annat för mig... i alla fall så jag fick flytta runt bland fosterfamiljer ungefär varje år som gick...har alltid gjort så som jag var tvungen att göra tex skola hitta intresse umgås med vänner... och nu efter så vet jag att jag tappa min egen lust med livet och att jag inte gjorde något för att jag verkligen kände att jag ville göra det utan för att jag skulle bara passa in för att jag ska leva och jag måste leva.

Nu bor jag i ett stödboende och är 21... är deprimerad och sårad just nu.

I alla fall under mitt sista år hos en fosterfamilj så fick jag en flickvän då jag kände att jag behövde i alla fall något och varför inte en flickvän då det kunde vara min räddning på något sätt... min enda lycka som var mitt hopp. Ändå vi blev tillsammans och vi är kära i varandra/förälskade, problemen med henne uppstog nästan i början då jag fick reda på lögner och saker som inte stämde... min tillit förändrades och jag blev svartsjuk / avundsjuk och paranoid på mycket förhållandet förvandlades till ett helvete och jag gjorde slut flera gånger men vi kunde inte lämna varandra, jag kunde inte och hon kunde inte... kanske för att det var kärlek eller kanske för att vi var rädda.. kanske både och.. I alla fall den sista tiden med henne så bodde jag ju mitt stödboende och jag och hon gjorde inget med varandra vi bara var hemma hos mig kollade på film och jag vågade inte ens ta ut henne med vänner eller ut vanligt för att jag mådde så psykiskt dåligt och min nedstämdhet försämra mer och mer min data blev igen min flykt från verkligheten... hon plågades så mycket under förhållandet pga av hur jag behandla henne och hur jag konstant anklaga henne för saker så som otrohet/ljuga och mer och mer... nu efter 2 år och 5 månader så valde hon att göra slut och jag visste någonstans att detta skulle hända eftersom jag försökt göra slut och börja känna hur vi verkligen gled ifrån varandra men det räckte ända till så här lång tid.. men nu börja hon verkligen förlora känslor och sin kärlek vilket jag verkligen förstår... Så hon går vidare och jag mår skit och hon går och ligger med en annan kille och finner intresse för honom och får känslor för honom och jag får veta det här då jag bett henne ge mig avslut 2 gånger, andra gången för att jag ville höra att hon legat med en annan vilket hon nu har...

Jag mår uruselt och tänkt på självmord flera gånger men jag är för feg för det... att lämna livet är också något som skrämmer mig otroligt mycket men ändå känner jag inte varför man ska leva när allt har sitt slut och min lycka försvann helt då jag fick veta att hon gått ifrån så helt och hållet och t.o.m legat med en annan.

Jag har besökt utredare som skulle kolla ifall jag kunde ha ADHD/ADD vilket resultera i att jag inte hade något av dem utan att jag var nedstämd... och att jag skulle prata med en kurator dock först fick jag träffa en läkare för att hon skulle döma ifall jag behövde anti-depressiva vilket blev nej att jag inte var rankad för det..

Jag återgår till min skolgång jag hoppa av och sket totalt i årskurs 9 då jag bodde hemma eftersom jag fick återvända hem.. efter ett tag flytta dom mig till fosterfamilj igen..

Jag började på ett IV program på ett gymnasium och klara av och gjorde sakerna som jag skulle... jag kom på det nationella programmet hotell&restaurang jag gick hela 1:an det gick okej jag ansträngde inte mig och höll mig hela tiden på G nivå i alla ämnen... i årskurs 2 skulle man välja inriktning och då valde jag hotell vilket resultera i att jag hamna i en klass med enbart tjejer och min nedstämdhet då (baserat på hur jag inte hade någon lycka bara min flickväns men även förhållandet var ju helt knasigt och helvetiskt men ändå min lycka på något sätt) blev värre och jag kände att jag hamna någonstans där jag inte skulle vara kände mig inte alls anpassad eller glad.. så det resultera i att jag hoppa av jag bodde fortfarande i fosterfamilj (den sista) och kände bara att jag inte kunde fortsätta med någonting pga min lust var borta helt och hållet.. och i och med att jag var 18 kunde ingen göra något åt det... Därefter fick jag mitt stödboende som jag nu bor på... jag har gått på kurs som handlar om motivation till att börja plugga igen.. och började även plugga lite men sluta direkt pga av min depression/nedstämdhet ( jag anser mig just nu att jag har depression) och jag lever på socialen och bidrag.

Känner mig värdelös och absolut bidrar inte med något till någon längre och ser 0 värde i mitt liv.

Min självkänsla och självförtroende har varit på botten sedan jag flyttade till sverige pga av olika anledningar som tex att det gick dåligt i skolan och pga trycket som man fick från vänner och att man skulle vara tuff fast jag inte var det, jag var den pojken som alltid sprang undan från bråk/slagsmål och det resultera i att många försökte ge sig på mig.
Kände hur min värdighet som kille försvann under den tiden också.

Just nu är jag vaken och klockan är 03:40 pga att jag gråter och halvt tänker på ifall jag borde fixa piller som kunde söva min verklighetsuppfattning eller lidelse så att jag kunde våga ta steget att begå självmord...

tankarna som går i mitt huvud är mest just nu angående min flickvän som släpper in den andra killen till henne och hur hon kallt kan skita i vad jag känner över huvud taget och bara lever på nu med sitt liv, även om jag förstår varför det är så... så känns det fortfarande så fel och att hon är den enda som kan hela mig på något sätt ... i alla fall tillfälligt.

Jag vet inte vad jag förväntar mig, jag tror att jag inte förväntar mig något svar eftersom jag är efterbliven/dum/värdelös och för att denna tråd är bara självisk eller patetisk för att man inte förstår eller vad som.
Eller om jag får svar så kan jag säga att jag tror inte att det kommer hjälpa men jag lyssnar gärna ändå även om det är ett svar i som att "sök hjälp"
Kan svara att jag ska redan nästa vecka troligtvis träffa en kurator men jag tror inte heller att det kommer hjälpa...
Om jag skulle rikta denna mot rätt typ så är det väll en psykolog då jag ändå är ett mentalcase.

Vad jag undrar är... ifall man är efterbliven eller dum som jag känner att jag är vad gör man?

Att jag inte har något att leva för varför ska människor stoppa mig? Varför finns det hjälp för människor som mig då man ändå är ett hopplöst fall.

Ju mer man inser hur livet är desto mer pissigare mår man... för att det är verkligheten, jag orkar bara inte.. vad får er att gå och att fortsätta ha den driften ni har?

Är det för att ni måste leva? är det för att ni älskar någon?

Jag känner att jag absolut inte kan leva bara för att någon annan kan bli ledsen ifall jag begår självmord.
Nej jag försöker inte skriva bra eftersom jag tyvärr helt enkelt bryr mig inte längre.

Hoppas detta kommer upp som ett efterblivet/mental/idiot post
För det är vad det är och jag bryr mig inte :D

Svar
Karin Borgström
Diakon, Fryshuskyrkan

Hej!

OJ, vad jag blir berörd av din berättelse! Vad jobbigt du haft och har det. Så dåligt som du mår skall ingen behöva göra.Det är klart att det finns hjälp att få, även om det inte löser alla problem med en gång.

Om du känner dig nedstämd och så uppgiven som det låter i din berättelse tycker jag absolut du skall försöka träffa en annan läkare som får göra en ny bedömning.
Det är inte alltid antidepressiv medicinering är den bästa behandlingen för depression. Du har god förmåga att uttrycka dig och reflektera över din situation, kanske skulle psykoterapi eller annan samtalsbehandling, kunna vara dig till hjälp?

Jättebra att du skall träffa en kurator, jag tror verkligen du behöver få prata igenom din situation med någon för att få lite perspektiv och reda ut vad du skulle vilja göra/få ut av livet.

Att ta sitt liv löser inga problem, utan gör bara att du förlorar chansen att göra något bra av livet.
Och ett så bra liv som möjligt har alla människor rätt till, du också! Men ibland behöver man lite hjälp på vägen!

Karin

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar