Det senaste året har hela mitt liv förstörts känns det som. Jag började redan för 1,5 år sen att banta (var redan från början underviktig) och det gjorde att mina lärare, konfirmationsledare och andra ringde till min mamma. Hon mådde inte heller så bra just då så hon reagerade inte så bra på allt. När hon sen fick veta att jag även gått till två kuratorer (den ena tyckte jag inte om så bytte) så brast det. Hon började att få en massa utbrott på mig och då menar jag verkligen utbrott. Från att ena sekunden vara lite irriterad till att skrika så att man tror hon ska svimma. Det är hur obehagligt som helst när hon blir så. Den andra kuratorn som jag gick till förstod mig verkligen, men jag fick inte gå dit något mer för mamma, så jag har verkligen ingen att prata med längre. Nu har jag börjat att äta mer för att jag vill inte att mamma ska bli sådär igen, men ångesten är fortfarande likadan, om inte värre. Jag mår mer dåligt än förut, men det är ingen som ser det. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, kan inte prata med mina kompisar heller för de skulle bara säga till sina föräldrar om de fick veta att jag spytt upp mat, skärt mig osv. Jag har inte ork till någonting, jag orkar inte sova, stiga upp, plugga, träna, vara med nån… Allt känns bra meningslöst och jobbigt. Jag vill bara vara smal men om jag ska kunna dansa på gymnasiet så måste jag äta, men det kommer inte gå. Och nu är det sommar också, vilket gör det väldigt lätt att smita undan med maten. Jag vill verkligen men jag kan inte om jag ska kunna och få dansa. Men jag orkar verkligen inte ha såhär och vara såhär fet! Tanken av att fara på läger i sommar med sånna människor som är vana vid att jag inte äter ett skit och springer varje morgon och måsta äta… Jag får sån jävla PANIK! JAg vet inte vad jag ska göra…

---

SVAR

Hej!

Jag hör att du har har det väldigt kämpigt både med maten och med mamma. Har du försökt när hon varit lugn att prata med henne kring vad du behöver för att må bra? Jag skulle vilja säga att det är livsviktigt att du får fortsätta i terapi med den kurator som du funkar så bra med. Jag tycker att du annars ska ta stöd av en annan vuxen så att ni tillsammans kan prata med mamma (om ingen annan så varför inte din kurator?). Det är alltså oerhört viktigt att du fortsätter gå i terapi för din ätstörning oavsett hur tokigt det blir för din mamma. Du behöver i det här fallet ta ansvar för ditt liv och vad du behöver för att ta dig upp ur det här och kunna må bra igen.

Stor varm kram, Catherine