Frågor och svar om självmordstankar

5 Apr 2001, 00:00 108
Annat, 0 år
Question


Jag vet att det säkert kommer in en hel massa frågor som är lika mig, men det känns verkligen viktigt viktigt för mig att få svar på vad jag ska göra, för jag vet inte. mitt problem är att jag mår så otroligt dåligt. jag hatar nämligen mitt liv, mig själv och vad jag är. det går inte en dag utan att jag funderar på att ta livet av mig, och olika sätt att göra det på. jag har flera gånger suttit med en kniv eller rakblad ock tänkt skära mig, men jag vågar inte och klarar inte av det. hemma har vi inga tabletter som duger till att ta livet av sig -bara alvedon, så det går inte heller. när det kommer till att jag hatar mig själv så har jag skrivit ett brev hit förut som handklade om att jag får skuldkänslor av att äta och alltid känner mig tjock, och så känner jag fortfarande. jag hatar verkligen mig själv! jag hatar också den jag är, för jag är en egoistisk människa som bara sviker alla jag tycker om. det som gör det här så svårt är att jag inte har någon alls som märker hur dåligt jag mår. mina föräldrar är båda socionomer, och jobbar med människor, men inte ens de ser något. jag bor 5 mil från närmaste ungdomsmottagning, så om jag ska åka dit måste jag ta bussen, och då blir det en så stor grej av det. jag törs inte gå till skolkuratorn, och om jag skulle göra det ändå vet jag inte vad jag skulle säga. jag vill inte prata med mina föräldrar om det här... snälla, snälla, snälla svara på det här brevet, för allting känns så hopplöst, och jag vet inte om, jag orkar så mycket längre...

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Att du ska prata med någon om dina jobbiga funderingar är det inget snack om. Frågan är bara hur du ska bära dig åt för att spräcka den där ”pratbubblan” du fastnat i. Med pratbubbla menar jag att du liksom fastnat i din egen pratbubbla där du aldrig når ut till din omgivning. Du liksom pratar för dig själv, till dig själv och om dig själv i dina tankar. Och ju längre tid som du sitter där inne, desto svårare och konstigare kommer det att kännas att peta hål på den och faktiskt dela dina gamla. och för dig, välkända tankar med någon annan. Att bli liksom nojig för att snacka med någon om sina problem är inte alls svårt när man hamnat i din situation. I ditt mail tycker jag mig se alla möjliga exempel på detta, dvs alltid finns det något som kommer i vägen eller inte känns bra så fort det handlar om att du verkligen ska snacka med någon för att få hjälp. Mitt råd till dig blir att satsa både på dina föräldrar och skolkuratorn men på lite olika sätt. Vi tar dina föräldrar först:
Här tänker jag mig att du skulle fråga dom båda tillsammans eller var för sig, det spelar ingen roll, om hur de skulle märka av ifall du mådde dåligt. Dom jobbar ju med människor hela dagarna så när dom kommer hem kanske dom ”stänger av” det här med problem eftersom dom borde vara trötta. På det här sättet tror jag att du har en god chans att väcka deras nyfikenhet på vad du menar samtidigt som du inför dig själv har tagit ett första steg. Det kan mycket väl hända att du blir lite pressad av dom att tala om vad du egentligen menar, och då har du förändrat något i er relation som antagligen bidrar till att dom börjar kolla in dig lite mer, hur du mår osv. Skulle du inte få någon större reaktion kan du vänta några dagar med att berätta något litet om dig själv. Men den här andra gången när du ska berätta något litet, kommer dom sannolikt att lyssna noggrannare på vad du har att säga. Ofta kan det vara bra att ta det lite lugnt i början när man inte snackat med någon på länge, (eller aldrig). Alltså ta något litet problem i början för att sen berätta mer och mer. Och nu kommer vi till skolkuratorn:
Här tänker jag mig att du skulle gå till henne/honom och berätta om att du har en kompis som har precis dom problemen som du själv har. Och att du vill ha råd för din kompis skull eftersom hon/han inte orkar gå och prata med någon för att få hjälp. På det här sättet får du en chans att prata om dina problem utan att själv behöva stå för dom. Det brukar kännas ganska bra även om det blir på ett lite lurigt vis. Samtidigt får du också tillfälle att känna efter hur det känns att prata med just den här personen. Dom här sakerna kommer säkert att göra det lättare för dig att till slut börja prata om dig själv och få den hjälp som du behöver. Och oroa dig inte för att kuratorn skulle bli sur på dig för att du sa att det handlade om en kompis från början. Det viktigaste för kuratorn kommer att vara att du till slut fick hjälp med dina problem, och när man har ett sådant yrke så vet man om att man ibland måste gå lite kringelikrokar för att kunna nå målet. Alla vi som valt att jobba med människor och problem ser det som en typ av belöning när vi kan hjälpa någon ur deras problem,. Då känner vi att vi har ett meningsfullt arbete…

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar