Hej! En av mina problem och kanske den största är relationen med mina föräldrar. När jag var liten kommer jag inte ihåg att de fanns, de jobbade mycket och farföräldrar tog hand om mig. Men alltid var det så att de tyckte att de var bättre för att de var äldre och så var jag bara deras barn. Liten ch dum. Jag fick aldrig säga vad jag tyckte, jag vågade inte ens tänka annorlunda. Mina föräldrar är väldigt religiösa och när jag var 13 sa jag att jag inte tror på Gud. Det var första gången jag sa något som de inte gillade. Fortfarande så tror de att jag bara sa det utan att mena det, de tar mig inte på allvar. För två år sen vågade jag knappt säga att jag har pojkvän, men när jag väl sa det accepterade de det så jag trodde att allt skulle vara bra nu. Men nån gång när vi frågade varför vi inte kan sova tillsammans sa de att jag inte var 18. Nu när jag är 18 säger de att de ser skillnad mellan att sova med sin man än att sova med sin kille. Min pojkvän har väldigt svårt att förstå det och säger att jag bara ska göra det utan deras tillstånd eftersom jag är 18 nu. Men jag vågar verkligen inte. Det går bara inte… Försökte prata med de men det går inte heller. Jag vill vara mer med min pojkvän men vet inte hur jag ska lösa det… Och det värsta är att jag har en bror som är 5 år och de börjar göra samma sak med honom nu. De får skrika och säga saker men han kan inte säga vad han tycker. Hur ska jag hjälpa honom? Vill inte att hans liv ska vara lika förstörd som mitt. Förstörd liv låter stort när det bara handlar om att sova med sin pojkvän, men det är verkligen flera saker. Hela min psykik är sönder, jag känner mig dålig och vet inte vad jag ska tro eller skriva. Hur kan jag hjälpa min lillebror? //Tjej 18år

---

SVAR

Hej!

Vad tråkigt att du känner att dina föräldrar inte lyssnar på dig och tar dig på allvar. Det är så viktigt för varje människa att bli respekterad och accepterad för vad man tycker och vem man är. Det är när andra respekterar en som man lär sig att respektera sig själv. Och andra.

Din pojkvän har i princip rätt att du får bestämma själv när du fyllt 18. Samtidigt brukar det ju vara svårt att helt gå emot sina föräldrar om de har väldigt starka åsikter.

Vi är ju alla uppvuxna med bilden att föräldrrana är de som vet vad som är bäst för oss, och vi gör i allmänhet vårt allra yttersta för att inte bli osams med dem. Ett litet barn är helt beroende av sina föräldrar och om de inte tar hand om barnet klarar det sig inte. Därför försöker alla barn vara de vuxna(föräldrarna) till lags så långt man bara kan. Och det är väldigt skrämmande, också för en vuxen som faktiskt skulle klara sig bättre på egen hand, att riskera att bli osams med dem.
Därför kan man må riktigt dåligt när det man själv vill inte stämmer med föräldrarnas synpunkter och riskerar att hamna i konflikt med dem.
Samtidigt är du nu inte längre något litet barn, utan har bättre förutsättningar att faktiskt överleva även om dina föräldrar skulle "vända dig ryggen".
Nu brukar de flesta föräldrar inte göra så, även om deras unga vuxna barn går sina egna vägar, utan mest grymta och bråka, men om det skulle hända, kommer du i alla fall inte gå under rent fysiskt.
Det är en bit av att växa upp och bli en egen vuxen människa, att våga ifrågasätta sina föräldrar och göra sina egna val, men föräldrar har olika svårt att förstå det. Bara du själv kan avgöra hur långt just du är beredd att gå i dina frigörelseförsök från dina föräldrar, hur mycket ogillande från deras sida du vågar riskera, och hur gärna du vill välja en viss väg, hur mycket det får kosta.

Troligen kan du inte ändra dina föräldrar speciellt mycket, kanske kan du för egen del hitta något slags kompromiss där du på vissa områden allt mer gör som du själv vill och på andra områden väljer att göra som de vill. Sakta och försiktigt kanske de kommer att vänja sig vid att du faktiskt kan göra dina egna val och att de inte behöver förlora kontakten med dig helt och hållet.

Det viktigaste är att du faktiskt själv väljer hur du vill göra och vad du orkar/vågar riskera. Ingen annan, inte ens din pojkvän, kan tala om det för dig. Men det brukar vara bra att ha någon utomstående att resonera med. Det brukar bli lättare att göra val som man blir nöjd med på det sättet.

När det gäller din lillebror tänker jag att du kan göra en stor insats genom att visa honom att du respekterar och accepterar hans åsikter och upplevelser. Då får han åtminstone någon vuxen som bekräftar och bejakar hans egna upplevelser, vilket förhoppningsvis stärker hans möjligheter att våga stå för det han tänker och tror.

Slutligen vill jag bara kommentera att du beskriver dina föräldrar som "väldigt religiösa", och att du själv inte tror på Gud men att de inte kan förstå det.
Jag tror inte religiösa uppfattningar skiljer sig från några andra synpunkter i det här avseendet, föräldrar vill nog att deras barn skall "förstå" att det mamma och pappa tänker är "rätt" när det gäller religion som i allt annat. (Om man är vegetarian, kommunist, hammarbyare, eller gillar att segla). Många "väldigt religiösa" har också en uppfattning om att de har förstått "Sanningen", hur det är EGENTLIGEN, och då blir det ju viktigt att man förmedlar detta till sina barn.
Men jag tror inte man kan bygga sin kristna tro, eller annan religiös övertygelse, på vad andra, inte ens ens föräldrar tror. Skall det vara "på riktigt" behöver man få komma fram till sin egen tro, och fram tills dess (om det någonsin händer) är det viktigare att man får vara ärlig med sig själv om att man inte tror på någon Gud. Jag tycker det är upplyftande att komma ihåg vad vår förre ärkebiskop KG Hammar sade: "jag har inte sanningen, jag söker den".
För så skulle jag säga att det är för många andra av oss som kallar oss kristna. Vi äger ingen "Sanning", vi "vet" inte hur det EGENTLIGEN förhåller sig, men vi anar, vi hoppas och kan ibland tro, att det kan finnas en Gud som bryr sig om oss och älskar var och en av oss, precis som vi är. Och Gud ställer inga krav på att vi skall tycka, tänka och göra som han bestämmer. Han älskar oss ändå!

Sköt om dig!
Karin