Frågor och svar om studier/resultat

20 Apr 2001, 00:00 119
Annat, 0 år
Question


På sista tiden har jag känt mig väldigt ner. Jag går andra terminern på gymnasite och känner mig väldigt besviken och stressad. Jag har oerhört stora krav på mig själv och blir jätteupprörd om jag inte får högsta betyg hela tiden. På min gymnasieskola jobbar vi i projekt form och jag hatar det för det betyder att jag måste jobba med mindre ambitösa elever hela tiden vilket gör mig jättestressad. Jag är nu jättetrött på skolan men jag fortsätter plugga lika mycket som jag alltid gjort. De senaste dagarna har jag gråtit varje dag för att jag kännde en så stor press på mig själv. Jag vill gärna byta skola men jag är rädd att jag inte ska trivas där heller. Att börja gymnasiet har varit jättejobbigt och jag saknar mina "gamla kompisar något oerhört" det är först nu som jag börjar få vänner i den nya klassen så jag är rädd att jag kommer bli ensamm om jag byter skola. Egentligen har jag väl inte så mycket att klaga på. Jag har en underbar familj och härliga kompisar att vara med på fritiden men det känns ändå väldigt tungt att skolan är så jobbig eftersom jag spenderar så pass mycket tid där.
Mycket tacksam för svar

Svar
Bo Westholm
Psykolog

Antagligen är det som du säger att du inte skulle trivas bättre ifall du bytte skola eftersom undervisningen, vad jag förstått, mer och mer går till på det sätt som du beskriver. Och att man valt det arbetssättet i gymnasiet beror bl a på att samma arbetssätt blir vanligare och vanligare på högskola och universitet, och i slutänden, och det är det allra viktigaste, kommer fler och fler att arbeta på det sättet ute i arbetslivet. Redan idag används den här arbetsformen ganska mycket. Att man på det viset blir tvungen att vara beroende av andra, vare sig dom är slarviga, tröga, otrevliga, slöa osv, är tyvärr inte så mycket att göra något åt. Och tror du då det kommer att kännas annorlunda bara för att det gäller ett arbete där man får lön och är vuxen nog att ta ansvar på ett annorlunda sätt, är jag rädd att du kan bli mycket besviken. Det är absolut inte min avsikt att göra dig ännu mera stressad än du redan är, men jag tycker att det är lika bra att jag berättar hur det kan gå till (inte överallt och alltid, men tyvärr ändå lite för ofta) ute i arbetslivet. Och det här berättar jag av en speciell anledning som har att göra med mitt råd till dig nämligen: Att du kanske skulle kunna ha hjälp av lite positivt och konstruktivt tänkande. Den stressen du känner över att studera tillsammans med mindre ambitiösa kan man se som en psykologisk signal om att något är fel (och det är så du uppenbarligen har sett det). Men man kan också se det som en psykologisk signal om att något måste göras. Och då skulle du kunna försöka träna dig på att se ditt problem som en utmaning där du ska finna en lösning utan att må dåligt, dvs känna för mycket stress, (lite stress är inte farligt utan anses vara stimulerande). Tänker du på vad jag sade för en liten stund sedan om att arbetslivet mer och mer kommer att se ut på det här sättet, vore det ju inte så dumt att hitta ett bra förhållningssätt till det här arbetet i projektform, för tänk om du ska gå omkring under resten av ditt liv och känna dig jättestressad över något som kan dyka upp i vilket jobb som helst!

Om du för skojs skull skulle kika i jobbannonserna på nätet eller i tidningen så kommer du att upptäcka en sak som nästan alltid finns med när det gäller kvalifikationer, dvs sånt som dom vill att man ska ha eller kunna. Och det är något som kallas social kompetens, eller god samarbetsförmåga! Att kunna samarbeta och fungera med vem som helst i arbetet är bland det viktigaste som finns när du söker jobb idag (och har varit under flera år). Om vi går tillbaka till ditt problem har du alltså en möjlighet att samtidigt som du blir av med en hel del av din stress, också träna upp din samarbetsförmåga inför framtida jobb. Första steget blir alltså att du börjar jobba på din attityd till ditt problem genom att du försöker bortse ifrån stressen du känner och istället börjar koncentrera dig på att samarbeta med de mindre ambitiösa. Även om dom gör för lite så försök göra det bästa av det tillsammans med dom. Hjälp dom, stötta dom och uppmuntra dom så att du i deras ögon blir schysstare än du någonsin varit. Nu tänker du kanske att det kommer att bli ännu jobbigare, men testar du mitt råd kommer du efter ett tag att känna lite annorlunda. Och det hänger mycket på din attityd, dvs att du med tiden kommer att se projektarbete som tillfällen att träna upp sin sociala kompetens och inte bara något negativt och stressande. Allteftersom det börjar funka lite grand, kommer stressen också att ge med sig. Mitt förslag till dig är inget du fixar lätt på en timme, utan något som förmodligen kommer att ta både tid och energi under flera veckor innan du börjar märka av någon positiv effekt. Sedan kommer det mer eller mindre att gå av sig själv. Den första tiden är både lurigast och viktigast. Däremot brukar inte den här ansträngningen alls vara stressande på samma sätt som din ”gamla” stress. Avslutningsvis vill jag säga att det här är ETT sätt att arbeta med en situation som din, men långt ifrån det enda. Och du.., sätt inte igång direkt även om du tycker att det verkar värt att testa, utan vänta lite och försök tänka dig in i hur det skulle bli för dig. Och tänk gärna på det några gånger när du sitter där med dina mindre ambitiösa studiekamrater utan att göra något mer än du brukar göra. Känns det då fortfarande okay, så sätt igång och arbeta på att utveckla din sociala kompetens och samarbetsförmåga (ju svårare dom är att samarbeta med, desto bättre träningstillfällen får du…).

Vissa av svaren på Ungdomar.se är inte dagsfärska. Exempelvis så förbättras ständigt läke- och preventivmedel, så de svar vi har kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med din ungdomsmottagning, apotek eller sjukvårdspersonal. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter.

Visa mina övriga svar