Magasinet

"Jag står på en väntelista tillbaka till livet"

Jag var 16 år och mitt uppe i gymnasiebubblan. I den världen jag levde i då var allt perfekt och det fanns absolut inget som skulle kunna stoppa mig ifrån att nå mina drömmar. Men så kom den. Sjukdomen.

Jag heter Jenny och föddes i raketfart på nyårsafton år 1993. I snart 20 år har jag alltså levt, och vet ni? Jag har älskat precis varje stund! 

För snart tre år sen hände dock något som gjorde att jag började älska livet ännu mer. Och framförallt - jag började inse att livet inte var något som jag kunde ta för givet! Jag var 16 år och mitt uppe i gymnasiebubblan. En bubbla som bestod utav simning som var (och är!) ett av mina största intressen, men också kompisar, skolan, tankar på framtiden och allt annat som hör tonåren till. I den världen jag levde i då var allt perfekt och det fanns absolut inget som skulle kunna stoppa mig ifrån att nå mina drömmar. Precis så som livet ska vara när man är ung med andra ord!

Men så kom den. Sjukdomen. Den där hemska saken som över en natt bosatte sig i min kropp och gång på gång försökte ta livet ifrån mig. Helt plötsligt hade jag mer nytta än någonsin av att jag är född till världens sämsta förlorare eftersom jag redan från början var fast besluten om att jag aldrig, aldrig ALDRIG skulle förlora mot döden. Jag hade drabbats av en svår njursjukdom där en del av njuren kollapsar och jag blev snabbt i behov utav både dialys och cellgifter för att överleva. Idag behandlas jag med bloddialys nästan varje dag vilket betyder att jag tillbringar en stor del av min tid ihopkopplad med en maskin. Min livräddare, som jag kallar den.

Hela min vardag måste planeras utifrån dialysen och cellgifterna gör att jag har tappat både håret och aptiten så att jag måste sondmatas varje dag. Dessutom gör alla de andra sjuhundrafemtioelva medicinerna jag äter dagligen att jag är extremt (och då menar jag EXTREMT) infektionskänslig och har svårt att vistas bland mycket folk. Att åka tunnelbana är alltså lika med självmord, men samtidigt - hur många andra som är 19 år får åka färdtjänst fram och tillbaka till skolan?!

Mitt liv är alltså så långt ifrån ett normalt tonårsliv man kan komma, men det är samtidigt det bästa livet jag kan tänka mig. Eller ja, det är väl klart att om jag hade fått önska så hade jag mer än gärna fått vara frisk. Jag hade älskat att få vakna på morgonen och inte direkt behöva trycka på morfinpumpen för att ens kunna kliva upp. Eller att kunna äta frukost utan att kräkas. Eller TÄNK om jag bara kunde kasta droppställningen åt ett håll, dialysmaskinen åt ett annat och sen bara springa iväg. Bort från sjukhuset och bort från allt som gör ont och långt, långt bort från döden. Men så inser jag ju att det spelar ingen roll hur många gånger jag säger "tänk om" eller hur mycket jag än vill bort från allt. Det här är mitt liv och då är det upp till mig att göra det bästa av precis varje situation. 

Eller förresten. Allt är ju inte bara upp till mig. Jag har ju faktiskt glömt att berätta den där detaljen om att jag står på en väntelista. En väntelista tillbaka till livet. En väntelista på två nya friska organ. En njure och en bukspottkörtel. Njuren behöver jag för att överleva och bukspottkörteln behöver jag för att bli fri från min diabetes som därmed skulle öka mina chanser att klara mig frisk i framtiden. 

Att stå på en väntelista för en organtransplantation innebär ju faktiskt att jag har mitt liv i någon annans händer. Det är en annan människas beslut som kommer avgöra när och om jag får börja leva igen. Alltså leva på riktigt. Väntetiden på ett (eller flera) organ i Sverige är på tok för lång. Många klarar sig, men andra inte. Och jag vill inte vara en av dem där väntan blev för lång. Jag vill inte att mina föräldrar ska förlora sitt barn, att min storebror ska förlora sin lillasyster eller att min bästis ska förlora sin vän. JAG VILL INTE DÖ! Jag vill leva så otroligt mycket för jag älskar livet mer än något annat. 

Många frågar mig "Men finns det verkligen INGET jag kan göra för dig?" och då svarar jag "Jo, det finns faktiskt en sak". 

Ta ställning. Gör din vilja hörd. Du kanske inte kan rädda mitt liv, men du kan rädda någon annans. Ingen kan trolla mig frisk men alla kan ta ett beslut. Oavsett om ditt beslut är ett Ja eller ett Nej så är det viktigt och jag hoppas att alla som läser det här tänker till en extra gång över vad som faktiskt är viktigt i livet. Du kanske inte behöver vara irriterad på den där kollegan som alltid är fem minuter sen för att "han bara skulle köpa en kaffe". Eller det kanske egentligen inte är så viktigt att din femåring fortfarande inte tar bort tallriken från matbordet. Och är det egentligen så himla jobbigt att släkten vill fira jul hemma hos er i år igeeen? 

Nä. Jag lovar. Det betyder inte ett skit den dagen livet handlar om att överleva. Njut av allt så länge du kan. Njut av att träna, av att dina nära mår bra, av att du har mat på bordet för dagen och att du kan somna på kvällen utan att behöva tänka "Var det här min sista dag?". Livet är på tok för fint och för kort för att kastas bort genom att vara missnöjd över sånt man ändå inte kan rå för. Älska det du har och jobba hårt för det du önskar dig. Men glöm inte bort att stanna upp ibland och påminn dig själv om att livet är det bästa som händer oss!

Har du tagit ställning i donationsfrågan? Ladda ner ditt digitala donationskort:



6 kommentarer

  1. Avatar

    Oj, vilken stark historia. Önskar dig allt väl!

  2. Avatar
  3. Avatar

    Hoppas allt ordnar sig. <3

  4. Avatar
    Läste din historia och blev väldigt imponerad/rörd av din positiva inställning. Min son har dåliga njurvärden och ändå har han testat rökning/snusat mm. Han är 15. Ikväll ska jag läsa din historia för honom. Tack för att du delade med dig.
  5. Avatar


    Ofta att du har skrivet dedär, det är någon sorts smygpropaganda, på en sida för ungdomar, lågt!  Om Gud vill hämta hem en så vill han, jag skulle aldrig donera mina organ till någon annan.

  6. Avatar

    Berit: Om Gud vill hämta hem en så vill han, jag skulle aldrig donera mina organ till någon annan.
    Då skulle du inte heller ta emot organ då, antar jag? Om du var dödssjuk, eller kanske dina barn? OK, då har du i alla fall tagit ställning. Och det är ju bra. Berit. 
    Men anklaga inte andra för lögn, plagiat eller annat utan att ha på fötterna. Lågt. Speciellt med tanke på att din egen hänvisning till Gud lätt skulle kunna uppfattas som propaganda för den som inte har en gudstro. 
    Jag donerar gladeligen mina organ, om någon vill ha dem när jag dör!
    Håller tummarna för dej Jenny! Kram!

Skriv kommentar

Din kommentar måste godkännas innan den visas på sidan!