Magasinet

Den vackraste staden i världen

NOVELL 15-åriga Solina Magnusson fångade juryns intresse och blev en av tio finalister i "Stockholm Story" med sin novell "Den vackraste staden i världen".

Den vackraste staden i världen

av Solina Magnusson


Den vackraste staden i världen. Sveriges huvudstad, Stockholm.

Stockholm för mig är hemma. Jag bodde i Stockholm när jag var liten. Halva min släkt bor där. Min bästa vän bor där. Jag åker ofta dit. Och det här är min hyllning till dig, världens bästa stad, Stockholm.

Jag flyger. I drömmen flyger jag över Östersjön. Gör en loop, kör slalom, svävar fram. Solnedgången över vattnet gör hela världen varm. Jag dalar ner mot vattnet. Hör och ser vågorna som skummar ytan. Känner vattendropparna. Lukten av tång och friskhet slår emot mig och får mig ur balans för en stund.

Jag sträcker ut armarna samtidigt som jag hör en mås som skriker. Ett ilsket skrik, som sen tonar ut i ett långdraget tjut. Ett rop på hjälp. Men snart återförenas den med sina måskamrater och ensam blir flera, en orkester av kaos. Ljudet kunde ha stört min annars så fridfulla dröm, men jag vet att jag inte ska stanna här, jag ska vidare, mot ett okänt mål.
Så jag färdas snabbare framåt, och snart hör jag inget mer än vågorna.

Eller vänta. En båt. En stor båt. Jag hör hur motorn dovt för fartyget framåt, hur människorna ombord dansar, skrattar, sjunger. Och snart ser jag den. Den rör sig framåt, snabbt, och ändå ser det ut som den står helt stilla. Jag glider förbi. Ser människorna på däck. Ler åt deras dans.
Jag vill stanna, vara med. Men min resa är inte klar, jag är inte framme.

På ställen börjar öar skymta fram. Som framvuxna ur havet, små och gröna, vissa större, och vissa med små röda stugor med vita knutar på.
Som ett landmärke för att visa att man kommit till Sverige. De röda stugorna med vita knutars land.

På några av öarna sitter folk vid bord och skålar. Även här skrattar folk. Och dansar, oj vad alla dansar. Plötsligt minns jag, och jag förstår. Det är midsommar. En midsommarnatt i skärgården.
Öarna blir flera och större. De förvandlas sakta men säkert till fastland. Svarta klippor avgränsar vatten från land, likt en mur som håller inkräktare borta. Efter klipporna brer skogen ut sig.

Jag girar åt vänster. Letar mig uppåt längs kusten tills jag kommer till en mynning som leder inåt land. Jag svänger in där, och låter den breda floden visa mig vägen.
Det går snabbare nu. Farten ökar bara mer och mer tills jag knappt kan vända på huvudet.
I ögonvrån ser jag skogen som ett grönt streck. Plötsligt tar den slut och ett gult fält brer ut sig på höger sida om mig. Jag vill se. Jag vill njuta av fältet som ser ut som ett stort, gult, böljande hav.

Men jag hinner inte.

På vänster sida skymtar jag en äng. En äng full med blommor, och det är först nu jag känner dofterna. Doften av prästkragar, violer, hundkex och smörblommor.
Ljudet av vinden som sveper över ängen likt en hyssjande melodi trollbinder mig.  

"Sov alla blommor, sov. Låt älvorna dansa på era ängar, låt dem ha sin midnattsbal. Låt dem täcka er med sina glädjetårar. Vakna sedan upp, och värm er i solens strålande uppgång."

Det har blivit mörkt. Skumt. Och snart byts ängen ut mot skogen igen. Jag har saktat in, men en känsla av att jag borde skynda mig gör mig stressad.
På sidorna omkring mig börjar hus titta fram. Små sommarstugor och stora villor. Vissa halvt övergivna, andra med leksaker och halvfärdiga projekt skräpande i trädgården.

Det ljusnar snabbt. Allt är tyst och stilla. Inte ens fåglarna sjunger. Gryning.
I samma ögonblick som jag svänger runt ett krön, nuddar solens första strålar stadens byggnader.

Jag är framme.

När jag nu ser mitt resmål fylls jag med glädje. Det är så vackert. Vattnet ligger spegelblankt och solens strålar studsar mot husens fönsterrutor. Det är stilla. En ensam mås flyger förbi och tittar nästan förvånat på mig. Jag ler. Börjar skratta. Vad gör jag här?

Jag tar fart. Fortsätter över vattnet, mot land.
Flyger högre, över hustaken. Tittar ner mot vägarna, de folktomma vägarna.

Ett fönster är öppet och jag hör barnskrik. Det tystnar efter en stund och upptas av en bil som kör nere på vägen.

Jag svävar över Gamla stan. Ser soldaterna som likt statyer vaktar utanför kungliga slottet. Skymtar Globen till vänster, lik en gigantisk golfboll på villovägar. Fortsätter framåt, följer Vasagatan mot Vasaparken. Väl framme seglar jag ner mot den folktomma parken. Överraskar en katt som förskräckt flyr in i en buske. Jag känner mig skyldig och stiger upp i luften igen. Jag bestämmer mig för att vända och på vägen tillbaka ser jag några människor på väg mot ovisst mål.

Jag blickar ner mot den vackra staden som vaknar till liv.
Stockholm.

Och när jag njutit klart. Ja, då vaknar jag.

Jag bor inte i Stockholm längre.
Men innerst inne har jag aldrig flyttat.
Stockholm i mitt hjärta.
Visst är det sant.


De övriga nio finalistbidragen kan du läsa du här!

Det finns inga kommentarer... än.

Skriv kommentar

Din kommentar måste godkännas innan den visas på sidan!