Magasinet

Tanterna

Vinnaren i vår stora novelltävling "Stockholm Story" blev 16-åriga Maja Tersman för sin välskrivna, suggestiva och spännande novell "Tanterna". Majas fina novell kommer att publiceras och ges ut av bokförlaget B. Wahlströms nästa sommar!

Tanterna

av Maja Tersman


Ingen förstod varför de hade skrivit. Mamma hade inte hört något från dem sen hon själv var liten. ”Jag visste knappt att de levde längre”, sa hon dröjande. De skrev att de ville träffa oss, mig och min syster, att de ville bjuda oss på middag. Och att vi kunde få sova över hos dem, i deras lägenhet på Metargatan, om vi ville. Vi var osäkra, allt vi visste om tanterna var genom mammas berättelser. Men deras vädjan om att få se oss, innan det var för sent – de var ju gamla – övertygade oss.

Vi hade fått instruktioner om hur vi skulle ta oss från Centralen. Tunnelbana först, gröna linjen söderut, fem stationer. Vi kom upp ur Skanstulls kaklade gångar och trappor, bländade av det starka, vita ljuset. Successivt dök de långa raderna av stenhus upp i våra synfält. Till vänster om oss Skanstullsbron, till höger löpte Götgatan som ett grått band upp mot Slussen. En och annan människa hastade förbi. Köpcentret på andra sidan gatan verkade tomt och öde.

En buss stannade för att sucka och släppa av ett par trötta passagerare vid hållplatsen tvärsöver gatan. Numret på bussen stämde med vår beskrivning. Vi korsade Ringvägen springande. Med andan i halsen flämtade vi: ”Södermannagatan”. Chauffören nickade: ”nästa”.

Bussen rullade långsamt fram över den heta asfalten. Värmen var tryckande, och de djupgröna löven hängde som förstenade från träden. Här och där såg vi öppna fönster, tunnklädda människor som rörde sig inne i lägenheterna. Molnen verkade liksom allt annat svettas, släppa ifrån sig små mängder vit massa, som utan riktning flöt omkring ovanför våra huvuden.

Vi klev av och möttes av mäktiga kastanjeträd som skuggade trottoaren. Den orangegula färgen på husen stod i stark kontrast till de gröna trädgårdarna som omgav dem. Och där, högst uppe på krönet av gatan, tanternas hus. I alla husets fönster trängdes lampor, burkar, krukor, prydnadsföremål. Utom i fönstren på den tredje våningen, längst till höger på fasaden. Ljuset innanför rutorna såg närmast grönaktigt ut. Man skymtade inte ett enda föremål där inne.

På utsidan av dörren hade de hängt upp en skylt med våra namn, formade av torkade blad och blommor, som de klistrat på kartong. Vi blev stående. Samlade oss. Inifrån lägenheten hördes kvävda skratt, dova kacklanden. Så öppnades dörren. En liten, bräcklig tant med glansiga ögon såg intensivt på oss. En skarp, söt doft strömmade ut i trappen. ”Där är ni ju. Kom in.” I den trånga hallen, överfylld av krukor med prunkande växter väntade den andra tanten. De såg identiska ut.

”Så roligt att se er” kraxade de, ”äntligen”, ”på tiden”. ”Visst” instämde vi, ”absolut”. De kastade sina huvuden bakåt, kacklade och lät sin glädje spela ut. Vi bara stod där, stumma, med våra ryggsäckar på ryggen.

Det växte saker överallt. Stora krukor trängdes med mindre. Tråg med orkidéer, jordfyllda baljor med örter, rosor i mullfyllda spannar, träd. Lägenheten var en djungel. Mitt i grönskan stod fyra små fåtöljer, och ett litet bord. Överallt låg torkade löv och blomblad. Jord knastrade under våra skosulor.

“Det är varmt”, pustade vi. En av tanterna kacklade till: ”Växter trivs bäst i värme, visste ni inte det?” Hon knipsade av en mörkröd ros från en kvist, lade rosen på sin lilla gråaktiga tunga, stängde munnen, och svalde. Vi stod intill varandra. Mammas ord ringde i våra öron. ”Var artiga nu. De har säkert längtat efter att träffa er länge.”

Vi satte oss runt det lilla soffbordet. Utanför fönstren hördes det dova bruset av staden. Det var uppdukat för fest. Silverbestick och finporslin. Mitt på bordet en stor, vit terrin med en kinesisk trädgård målad i blått. Terrinen var, liksom resten av lägenheten, fylld med grönt.

Tanterna serverade sig själva först, fyllde sina skålar upp till bredden. När de skulle börja lägga upp till oss, kraxade en av dem till: ”Kära nån, vi har ju helt glömt ärtorna.”

De begav sig haltande ut i köket med terrinen mellan sig. Den ena tittade hastigt tillbaka mot oss, log. Ur munnen smög sig den lilla, gråaktiga tungan fram. Kvickt for den över hennes läppar. Köksdörren slog igen. Det skramlade och kluckade där inne. Vi såg längtansfullt mot världen utanför. Växterna tycktes luta sig allt närmare oss. Luften kändes tyngre.

Så öppnades dörren och där kom de, terrinen emellan sig, igen. Utan ett ord började de fylla våra skålar. Soppan var svagt blåaktig nu. Vi såg inte till några ärtor nu heller. Tanterna började äta. Deras läppar blev blöta, det droppade från deras munnar.

Vi tvingade i oss sked efter sked. Våra halsar kändes sträva. Våra magar spända. Tanterna såg på oss med förväntansfulla ögon. ”Så fantastiskt att ni kunde komma”, sa den ena. ”Nu vet ni vilka vi är”, sa den andra. Tallrikarna stod halvtomma. Vi ryckte till. Någonting tycktes röra sig, i våra magar. Tanterna såg på oss, deras ögon tindrade. Utanför det halvöppna fönstret hörde vi fåglar, bussar, bilar. Det blev allt svårare att andas. Tanterna kacklade. Ögonen tindrade. Allt blev grönt. En buss for förbi nedanför på Ringvägen.


Juryns motivering:

En välskriven, suggestiv och spännande Stockholms-novell som suger tag i läsaren och gör att man vill läsa mer.


Först och främst: Stort grattis Maja! Hur fick du reda på novelltävlingen och vad fick dig att skicka in ett bidrag?
– Jag fick reda på novelltävlingen genom min storebror och jag skickade in ett bidrag eftersom att det vore roligt att pröva och se hur det skulle gå. 

Hur väcktes egentligen idén till din novell?
– Jag funderade över Stockholmstemat och då kom jag att tänka på vilken stämning jag ville att det skulle vara i staden, och när jag hade bestämt mig för det kom berättelsen mer eller mindre av sig självt.

Vad har du för favoritförfattare?
– Jag har inte direkt någon favoritförfattare men när jag var yngre läste jag många böcker av Joyce Carol Oates, så hon är definitivt en av mina favoriter. En bok som jag tycker jättemycket om är "We Have Always Lived in the Castle" av Shirley Jackson.

Vad pysslar du med när du inte skriver?
– Jag tycker mycket om att läsa, men också att rita och måla.

Förstapriset är att få sin novell publicerad i boken Stockholm Story, som ges ut nästa sommar av B. Wahlströms. Hur känns det att få sin text utgiven av ett stort bokförlag?
– 
Det känns jättespännande. Möjligheten att bli läst av många känns utmanande och väldigt kul!

Vad ska man absolut inte missa och vad bör man undvika om man är på besök i Stockholm?
– Man ska inte missa att ta en båttur ut i skärgården eller att titta på den gamla slottsteatern på Drottningholm. Man bör undvika Drottninggatan på en lördagseftermiddag, proppfullt med folk som ska shoppa och inte mycket att se förutom stressade, köpsugna människor och affärer. 


De övriga nio finalistbidragen kan du läsa du här!

1 kommentarer

Skriv kommentar

Din kommentar måste godkännas innan den visas på sidan!