FILM & TV. "Stridsruset är ofta ett starkt vanebildande och dödligt missbruk, ty krig är en drog."
Med detta citat presenteras filmen The Hurt Locker. Var du någorlunda insatt i detta års Oscarsgala har du sannolikt redan hört talas om den. Har du dock ännu inte sett den så har jag gjort jobbet åt dig. Måste, måste, måste du springa till närmsta videobutik eller fixa ditt eget exemplar ögonaböj? Låt oss se.Jag måste inleda med att säga att jag personligen inte är något större fan av actionthrillers, vilket är en av kategorierna som
The Hurt Locker kan falla under. Skjuta, döda, spränga, specialeffekter och ändlösa slagsmålscener. Inte min påse popcorn. Det irriterar vissa filmälskande i min närhet men på senare tid dömer jag verkligen filmen efter dess omslag. Explosioner och snubbar i uniform på framsidan? Nä tack. Fast ändå, måste jag tänka, sex Oscarstatyetter, varav en för "Bästa film". Antingen har juryn fått dåndimpen alternativt att människor i USA sväljer allt med hull och hår som har med krig att göra. Eller är detta verkligen en riktigt bra actionrulle?
The Hurt Locker följer ett amerikanskt bombdesarmeringsteam på uppdrag i Irak. Efter en dramatisk öppningsscen får gruppen en ny första klassens sergant, William James (Jeremy Renner). Teamets tjänstgöring håller på att lida mot sitt slut och allt de vill är att överleva och att slutligen få komma hem. Men till skillnad från dem verkar tillskottet James vara hela oemottaglig för rädsla. Frånsett konflikterna i detta krigshärjade område uppstår nu även spänningar inom gruppen. Något som inte är särskilt uppskattat när man har vad som mycket väl skulle kunna vara världens farligaste jobb. Sergeant JT Sanborn (Anthony Mackie) och specialist Owen Eldridge (Brian Geraghty) fruktar mer för sina liv när denna kanalje dumdristigt eller heroiskt, beroende på hur man ser det, helt enkelt gör det han älskar mest i denna värld. Att desarmera bomber.
Något jag uppskattar är att filmandet och bilden är otroligt bra genomfört, det är bland annat det som gör filmen på något sätt. Filmen känns verklighetstrogen, lite som en dokumentär, och då har jag ändå aldrig varit i ett land drabbat av krig och inte ens i Irak. Ser man extramaterialet på DVD:n nämner några medarbetare bakom kulisserna hur regissören Kathryn Bigelow "målar med kameran" vilket är ett träffsäkert uttryck för det fantastiska bildspråket. Jag blir lite förvånad över att ingen av de sex Oscars som
The Hurt Locker tilldelades är för bästa foto, men när man tävlar mot
Avatar så, ja, ni fattar.
Kontinuerligt genom hela filmen räknar man ner de dagar som teamet har kvar av sin tjänst i Mellanöstern. Det är en av många saker som bygger upp spänningen i
The Hurt Locker. För spänning finns det. Verkligen. Ju längre historien skrider desto närmare får man lära känna soldaterna inpå skinnet. Mången bombuppdrag som skulle ge den fullt friske en hjärtattack får vi se, men även soldaterna och dess intriger när de är off-duty. Man får en inblick i den surrealistiska, flyktiga bubbla som ett krig faktiskt är. Att man som ensam människa måste hantera stressen av att närsomhelst kunna stå med döden i vitögat, offra sig själv och för vad, och sedan kunna återgå till det "normala" livet, ljusår från krigszonen.
Citatet i början av filmen syftar på hur man som människa kan bli beroende av strid och som i de flesta bra historier sammanflätar början och slut varandra. Så, skjuta, döda, spränga, specialeffekter? Massvis. Detta är dock inte huvudbeståndsdelen i denna film. Snarare utgör detta bara en stark kontrast till filmens egentliga syfte. Måste, måste, måste du nu springa till närmaste butik som kan tillhandahålla dig
The Hurt Locker? Nja, men du måste åtminstone jogga.
